”Allt är bra med mig, jag mår fint, men jag tror jag har ADHD”

Jag pratar ofta för mycket. Jag kommer på mig själv med det hela tiden. Men naturen har en fantastisk förmåga att balansera saker och ting. Till och med mig. Ibland blir jag tyst. Och jag förblir tyst länge. Jag förmår inte ens få ut ord på papper. Jag som älskar papper och ord.

Det är när det stormar för mycket och för länge i mitt huvud som jag blir tyst. Det är så många tankar som snurrar samtidigt att jag inte klarar av att plocka ut en enda och prata. Jag blir utmattad. Och tyst.

Det är en dålig egenskap när det kommer till alkoholberoende. Det tog lång tid innan jag lärde mig det. Det är livsfarligt att låta tankar växa i sin ensamhet inne i huvudet. De ska ut i ljuset, så fort som möjligt. Jag hade svårt att ta till mig det. Idag förstår jag varför det är viktigt att prata. Men jag är fortfarande dålig på det.

Men för snart två månader sedan tog jag tag i det. Jag fick nästan ta min ena hand och tvinga den andra att knappa in numret till vårdcentralen. Jag har en läkare där som jag haft ända sedan jag sökte hjälp första gången för 4,5 år sedan. Första gången vi träffades tyckte jag att han var den dummaste människa som gått i ett par skor…

Idag är jag oerhört tacksam att det var just han som satt där, och att han har varit med mig hela vägen. Annars tror jag inte att jag hade vågat ringa det där samtalet.

Samtalet handlade om tvivel. Jag tyckte att jag gjort allting rätt. Den här gången hade jag verkligen gjort allting rätt. Jag slutade dricka. Jag genomgick behandling. Jag sa upp mig från ett jobb, som jag egentligen älskar, men som inte är bra för mig. Jag går på mina AA-möten, jag tar det (så lugnt) jag kan, jag (försöker) tänka mig för innan jag startar saker.

Ändå. Jag mår inte bra. Jag blir inte av med rastlösheten, stormen i huvudet, känslan av att jag måste göra något hela tiden.

Min läkare har genom åren föreslagit att det kanske finns något mer, inte bara alkoholberoendet. Jag har bångstyrigt (och ganska snorkigt) upplyst honom om att det går alldeles utmärkt att vara alkoholberoende utan någon bakomliggande diagnos.

Men slutligen började jag fundera. Jag har under flera år följt en alldeles utmärkt blogg om ADHD på nestorforlag.se och hela tiden känt igen mig så väl. Men ändå har pengen inte trillat ner. Tills i vintras. Jag fick för mig att göra ett test på nätet. Bara för att få en indikation. Den indikation jag fick var stark och jag rekommenderades att ta kontakt med vårdcentral för vidare utredning.

Så jag ringde (några månader senare). Jag fick en tid (fem veckor senare). Jag gruvade mig över hur jag skulle framföra mina tankar om det här med att jag inte mår bra trots att jag borde må bra. Jag gick dit. Han såg orolig ut, så jag hasplade ur mig, innan jag ens hunnit sätta mig, att ”allt är bra med mig, jag mår fint, men jag tror jag har ADHD”.

”Ja, det tror jag också”, sa han utan omsvep.

Vi pratade länge och jag  fick med mig en tjock bunt papper att fylla i inför nästa besök. En slags förutredning inför beslut om remiss till psykiatrin.  För ett par veckor sedan träffades vi igen och gick igenom alla dessa papper. Han förklarade att om man får 36 poäng eller mer bör man få en remiss för att det sannolikt handlar om ADHD. Jag fick 57 poäng.

Men jag ville inte ha någon remiss. Vad ska jag med den till? Jag vill inte ha någon medicin. Jag vågar helt enkelt inte. Det är för många biverkningar. Vad ska jag med en fullständig utredning till? Den kommer inte att förändra något. Men jag behövde få någon form av bekräftelse på att det finns ett namn på allt det där som gör livet jävligt jobbigt ibland.

Ingenting har givetvis förändrats på grund av en tidig diagnos. Jag har fortfarande den där stormen i mitt huvud, rastlösheten i kroppen och den där outhärdliga känslan av att jag måste göra något. Hela tiden göra något. Jag vaknar fortfarande på morgonen till upplevelsen av att jag blir medveten om en pågående tankestorm i hjärnan, snarare än att mitt uppvaknande startar tankar i min hjärna. Jag kämpar fortfarande med att somna på kvällarna för att mina tankar hoppar vilt hit och dit och ofta landar i saker som inte alls är lämpliga att tänka på om man ska försöka somna.

Mindfulness är ett bra verktyg, enligt min läkare. Så han gav mig en remiss till en terapeut redan efter första besöket. Hon ringde inom en vecka. Jag förklarade att jag jobbar på annan ort så jag hinner nog inte just nu, men kanske i höst. Detta noterade hon i min journal, och min läkare tog upp det när vi sågs igen.

”Jag kunde faktiskt inte låta bli att skratta”, sa han. ”Ser du hur du håller på?”

Nej. Det gör jag ju inte. Jag ser inte själv hur jag håller på. Jag behöver massor av hjälp för att se mig själv utifrån.

Jag ska ringa henne imorgon och säga att jag tänkt om, och att jag vill klämma in lite mindfulness på schemat. Bara jag hinner. Och kommer ihåg det…