Ben Affleck och jag

Det här är jag. En vanlig människa med både bra och dåliga sidor. Och så har jag den där sjukdomen alkoholberoende. Den plågar mig inte längre på det viset att jag tvångsmässigt måste dricka. Men jag vet att den bor där inne i mitt huvud, och om jag inte passar mig kan det hända att den sticker ut sitt fula tryne.

Ibland skrämmer den insikten vettet ur mig. Det bor en potentiellt dödlig sjukdom i mitt huvud. Just nu påverkar den mig inte negativt, och jag gör olika saker för att hålla det så. Pratar med andra som har samma sjukdom. Eller lyssnar på andras berättelser om vad som bor i deras huvuden.

Oavsett vad det handlar om – alkoholberoende eller andra beroenden, depression, utmattningssyndrom, adhd, bipolaritet eller kroppspositivism för att ta några exempel – så är värdet av det människor vågar berätta om sina erfarenheter oändligt. Det spelar ingen roll om det är en kändis som Ben Affleck eller en vanlis som jag, eller någon av alla andra modiga människor jag följer på Instagram. Till exempel envanligdag­_utan_herion, notonadietanymore, mrs_excalibur, psykofobi eller nestorforlag. Deras berättelser hjälper mig, även om deras berättelser inte handlar om alkoholberoende utan om något helt annat.

För någon vecka sedan gick skådespelaren Ben Affleck ut på Facebook och berättade att han genomgått en behandling för alkoholberoende. Det gav givetvis eko över världen. Jag tror inte att det varken var lättare eller svårare för honom att berätta än vad det är för någon annan människa. För när det kommer till alkoholberoende så är vi förvånansvärt lika. Det spelar ingen roll om vi bor i slott eller koja – sjukdomen beter sig på samma sätt och skapar samma helvete.

Att veta att jag inte är ensam har varit extremt viktigt för mitt tillfrisknande och är fortfarande viktigt. Ingen vill vara ensam. Som jag har berättat tidigare så var det en bok skriven av Camilla Kuylenstierna, Ansvarsfull, som fick mig att börja inse mitt eget problem – alkoholberoende. Det spelade ingen roll att människor runt omkring mig sa att jag drack för mycket. Jag kunde inte ta till mig det. Men när jag läste en personlig berättelse som var så lik min att det kunde varit jag – då hände något!

Även om Ben Affleck är en Hollywoodstjärna och jag… inte är just det i alla fall, så är jag säker på att vi skulle kunna prata bort en kväll och både skratta och gråta åt hur lika vi tänker och agerar i sjukdomen alkoholberoende.

Det kanske låter märkligt att skratta i sådana här sammanhang, men efter ett tag kunde jag faktiskt skratta åt mig själv tillsammans med andra som har liknande erfarenheter. Jag tror det är ett friskhetstecken.

Ben Affleck har gjort en stor insats genom att berätta om sin sjukdom. Det hjälper mig och många andra. Skammen kring sjukdomen är fortfarande överväldigande. Och precis som han säger: Kanske kan det inspirera någon annan att söka hjälp om vi som har fått hjälp berättar om det.