Berätta inte för någon!

Gör det inte! Berätta inte för någon! Folk förstår inte, de dömer bara! Du kommer aldrig mer få ett jobb om du berättar. Berättar du blir det slutet för din karriär.

Omtänksamma ord från nära vänner som jag vet vill mig väl. Berätta inte.

Men jag är trött på att gömma mig. Trött på att undvika att svara på frågor eller till och med ljuga ibland. Trött på att vara rädd att ”fel” person ska få veta. Vem är ens fel person? Den där rädslan äter upp mig. Jag vill kasta av mig den här skitiga osynlighetsmanteln och sluta vara rädd. Jag vill säga som det är. Jag vill spräcka skambubblan.

Jag är alkoholist. Jag har en beroendesjukdom som heter alkoholism. För den som är intresserad av sjukdomsbegreppet rekommenderar jag boken ALKOHOL, DROGER OCH HJÄRNAN Tro och vetande utifrån modern neurovetenskap av beroendeforskaren Marcus Heilig.

Så. Då var det sagt.

När jag var barn var min största rädsla att någon skulle få veta att min pappa var alkoholist. Fast jag använde inte det ordet. Ingen i min närhet använde det ordet så vitt jag minns. Det var bara prat om att pappa drack för mycket. Och på något vis förstod jag att det var skamligt. Inte så att han misskötte sitt jobb eller så. Han var en väldigt duktig yrkesman. Men han drack för mycket på helgerna när han var hemma och det var jag rädd att någon skulle få veta. Senare skulle han dricka för mycket även på veckodagarna. Slutligen drack han bokstavligt talat ihjäl sig. Han dog på sin egen födelsedag, 66 år gammal.

Jag skulle aldrig bli som pappa. Men det blev jag.

Tidig alkoholdebut är en av riskfaktorerna för att utveckla alkoholism i vuxen ålder. Men jag drack knappt något före 18 års ålder. Jag tror jag kan räkna de tillfällena på en hand.

Fram till 30 års ålder drack jag ungefär som folk dricker mest. Men trots att jag inte drack mer än andra hade jag ändå en osund relation till alkohol. Det kan jag se idag. Jag älskade alkohol. Avgudade den. Att få dricka alkohol var nästan det bästa jag visste. Och jag hade en onaturligt hög toleransnivå ända från början.

Mamma varnade mig ibland. ”Tänk på arvet!”

Det där jävla arvet av skam, misär och elände. Men jag var inte som pappa. Jag hade kontroll. Trodde jag. Enligt Marcus Heilig är våra hjärnor inte skapta för att kalkylera risker som ligger långt bort i tiden. Det är därför vi äter ohälsosam mat, struntar i att pensionsspara, och dricker lite för mycket alkohol. Jag skulle aldrig bli som pappa. Jag hade kontroll.

Jag hade så bra kontroll att jag började dricka lite då och då på veckodagarna någonstans efter 30. Dela en flaska vin på onsdag. Det var ju faktiskt lillelördag.

Sedan. Ett glas vin eller två på torsdag. Det var ju faktiskt nästan fredag.

Sedan. Ett glas vin eller två på söndag. Söndagar är ju så tråkiga.

Och så fredag och lördag förstås, bara för att det var fredag och lördag.

Sedan. Ett glas vin när jag hade ångest. Ett när jag var ledsen. Arg. Deppig. Eller glad. Man måste ju få fira?

Sedan. Den första minnesluckan.

Jag var länge fullständigt övertygad om att jag hade blivit drogad på den där festen. För i ena stunden satt jag och drack te och blev erbjuden en avec och i nästa var det svart. Under flera timmar. Och jag betedde mig på ett sätt som vore mig helt främmande i nyktert tillstånd. Det fick jag höra efteråt.

Jag blev livrädd. Hade jag alkoholproblem? Hade jag verkligen druckit så mycket att jag fått en minneslucka? Det var ju sådant som bara hände alkoholister. Nej, det kunde inte vara möjligt. Jag hade blivit drogad. Men för säkerhets skull bestämde jag mig för att i fortsättningen inte dricka någon starksprit. Jag var nämligen väldigt förtjust i gin.

Jag ska bara dricka vin, bestämde jag.

Trots att jag bara drack vin hände det igen. Minneslucka. Märkligt beteende som jag inte kände igen hos mig själv.

Så jag bestämde mig för att jag bara fick dricka tre glas på en kväll. För att kompensera det trista i att bara få dricka tre glas, så fick jag istället ha vad jag ville i glaset.

Inte heller det fungerade. Efter tre glas tyckte jag nämligen att det var en fånig regel att bara få dricka tre glas. Jag gav mig själv dispens för fyra glas. Och fem. Och sex. Och…

Minneslucka.

Okej. Jag får bara dricka öl. Jag gillade inte ens öl särskilt mycket, men det var alltid något.

Minneslucka.

Det hela var så skrämmande att jag beslutade mig för att det inte var något fel på min alkoholkonsumtion. Att jag alltid blev så berusad berodde på andra saker. Ätit för lite. Sovit för lite. Stress. Ångest. Oro. Listan på ursäkter kan göras hur lång som helst.

Och man är ju faktiskt inte alkoholist om man sköter sitt jobb…

Jag mådde allt sämre psykiskt och fick diagnosen depression hos läkaren. En ask antidepressiva och jag skulle snart vara som ny, lovade hon. Hon ställde inga frågor om min alkoholkonsumtion och jag satte den inte i samband med min vacklande psykiska hälsa.

Ångest. Sömnproblem. Oro. Alkoholen hjälpte mig att hantera alla jobbiga känslor. Trodde jag. I min alkoholbubbla kunde jag få lugn och ro några timmar.  Jag såg alkoholen som en medicin jag var tvungen att ha, totalt oförmögen att se att alkoholen faktiskt var själva sjukdomen.

Skilsmässa.

Alkoholen blev viktigare än någonsin. Om någon vågade sig på att påpeka att jag drack för mycket kontrade jag snabbt med att det faktiskt var väldigt synd om mig. Jag mådde så dåligt. Jag hade så mycket ångest. Det var så stressigt på jobbet.

Men någonstans innerst inne så visste jag. Jag hade förlorat kontrollen över alkoholen och i och med det kontrollen över mitt eget liv.

Jag försökte sluta dricka, men klarade det inte. Jag klarade inte ens fem dagar. Det var en fullkomligt overklig känsla att se mig själv besatt av alkohol. Jag? Jag som ju aldrig skulle bli som pappa. Jag som ju var en vanlig människa med jobb, häst och villa. Vad fan var det för fel på mig? Hur gick det här till? Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag, som i allt annat var ett kontrollfreak, inte kontrollera mig själv?

Ungefär vid den tiden råkade jag höra talas om en bok. Ansvarsfull av Camilla Kuylenstierna och Christel Dopping. En bok om alkoholism. Jag köpte den, lästen den och kände igen allt. Vi drack till och med enligt samma mönster. Var tredje dag. Dag ett – dricka. Dag två – ångest. Dag tre – börja om igen. En vansinneskarusell utan stopp.

Jag beslutade mig för att söka hjälp. Jag insåg att jag inte skulle klara detta ensam.

Vägen till tillfrisknande har varit allt annat än spikrak för mig. Jag vill berätta om den. Därför startar jag den här bloggen. Jag vill inte gömma mig längre. Jag vill berätta om att lyckan i att finna sig till rätta i ett nyktert liv, om tillsynes obegripliga återfall, om att ta sig upp igen och igen. Jag vill berätta om hur det är att leva med en beroendesjukdom.

Jag hoppas att berättelsen om min resa kan vara till hjälp för andra som är i behov av hjälp, och jag hoppas att kunna hjälpa mig själv. För jag insåg alldeles nyligen att det som är absolut farligast för mig är inte att befinna mig i miljöer där alkohol förekommer, utan det är rädslan. Skammen. Vad ska folk tycka? Vad ska folk tro? Det finns människor som inte vågar söka hjälp på grund av skammen, och det i sin tur betyder att det finns människor som dör på grund av skammen. Vi är många som gömmer oss i skambubblan. Jag vill peta hål på den.

 

 

 

4 reaktion på “Berätta inte för någon!

  1. Angelika

    Nu har jag läst alla dina inlägg. Fantastiskt bra skrivet på alla sätt! Att prata om beroende är viktigt. Du är modig. Skänker dig styrka att fortsätta!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *