Kategoriarkiv: Blogg

Packa pappas kappsäck

Dagen efter att pappa hittades död åkte jag till hans lägenhet för att samla ihop papper som var viktiga för att reda upp dödsboet. Det som mötte mig var en misär som inte ens går att beskriva i ord. Flaskor, burkar, systemkassar i hundratal. Men i hallen stod också en ryggsäck som såg nästan ny ut. I den stoppade jag de papper jag hittade som jag trodde skulle behövas.

Det jag har kvar efter pappa är några böcker, en ask med foton och den där ryggsäcken. Jag brukar ha den med mig när jag går på längre skogsturer och utflykter. På något vis känns det förtröstansfullt att bära på pappas ryggsäck. Ungefär som att åtminstone hans ryggsäck får uppleva allt det som han gick miste om när han drack ihjäl sig. Jag vet att han inte ville dö i den där misären. Jag vet att han drömde om ett värdigt liv, men han hittade inte ut ur mörkret. Jag önskar så att han hade gjort det.

Vid det här laget tar jag inte nykterheten för given. Det är inte bara en gulsvart ryggsäck jag ärvt av pappa utan också en annan typ av ryggsäck. En osynlig som ibland tynger mig så mycket att jag baxnar och nästan faller baklänges.

Den där klichén ”lev i nuet” irriterade mig omåttligt förr. Vad fan då lev i nuet? Jag är väl här? Nu? Då lever jag väl i nuet? Eller ska jag bara sitta som nån slags Tjuren Ferdinand och lukta på blommorna? Det går ju inte. Jag har massor att göra. Jag är på väg någonstans. Jag hinner inte med sådant dravel. Tyckte jag. Och sköljde ner irritationen med en flaska vin eller två.

Men den där klichén har blivit ett av mina viktigaste redskap för att leva utan rädsla och ångest. Om jag har privilegiet att befinna mig på en fjälltopp så försöker jag numera verkligen vara på den där fjälltoppen. Eventuella bekymmer får vänta tills jag kommer ner igen. Och oavsett vad det är för bekymmer så finns det ingen orsak att låta upplevelsen av fjälltoppen gå mig förbi. Bekymren kan jag ta tag i sedan. Om jag nu över huvud taget kan göra något åt de där bekymren. Kan jag inte det så är det meningslöst att ens tänka på det. Kan jag göra något så är det bäst jag gör något istället för att gruva mig. Jag gör det jag kan och mer än så kan ingen människa göra.

Pappas ryggsäck, som jag för fyra och ett halvt år sedan fiskade upp ur obeskrivlig misär, har på något vis blivit en symbol för det liv jag vill leva, nykter och trygg. Ett liv som han aldrig fick. Men hans svartgula ryggsäck fungerar också som en påminnelse om den osynliga ryggsäcken jag bär. Den som aldrig får bli så tung igen att jag faller baklänges.

Jag ljög rätt ofta som barn

Jag ljög rätt ofta för mina kompisar när jag var barn. Inte bara när jag visste att pappa var full och jag inte ville att någon av dem skulle komma hem och se det, utan också i andra sammanhang. Till exempel när jag ville vara ifred och läsa. Jag var storkonsument av böcker och tämligen ofta föredrog jag sagornas värld framför den verkliga. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det har följt med mig upp i vuxen ålder.

Jag är fortfarande storkonsument av böcker i nästan alla genrer, men det bästa jag vet är en riktigt bra saga. Trots att jag fyller 45 år i höst, så ser jag spåren efter dem över allt i skogen. Tomtarna, trollen, alverna, vättarna. En sten övervuxen med mossa är aldrig bara en sten…

Kanske var mitt besjälande av stenar och stubbar ett sätt att hantera tillvaron när jag var barn. Om jag nu inte rände i skogen ensam så satt jag hemma och skrev små sagor som jag aldrig någonsin lät någon läsa. Kanske borde jag ha slutat med de där fantasierna där jag blev vuxen, men de har aldrig riktigt lämnat mig. En sten övervuxen med mossa är fortfarande aldrig bara en sten…

Jag älskar böcker. Jag älskar känslan av att köpa en bok, höra det där karaktäristiska knakande ljudet när man öppnar en ny bok. Och när jag har läst den väljer jag omsorgsfullt ut en plats i bokhyllan. Ska den få stå på hedersplats eller inte? Slänga eller ge bort är uteslutet. Jag har ju liksom adopterat den. Jag har ett ansvar för den. Jag älskar den oavsett vad jag tycker om innehållet. För det mesta i alla fall…

För många år sedan passerade jag en samling ekar. I samma ögonblick som jag passerade så lyfte en jätteflock med fåglar. Eftersom jag inte kan se skillnad på skator och kråkor ens, så vet jag inte vad det var för fåglar, men med bestämdhet kan jag säga att det var kråkfåglar. På bara några sekunder drog en hel roman genom huvudet på mig. Och jag bestämde mig för att det var kajor jag såg. Jag gillar namnet. Och bestämde mig genast för att första kapitlet skulle heta ”Knaperstekta kajor”.

Alldeles nyligen skrev jag äntligen klart den där boken. En klassisk saga för barn, och jag har haft så roligt när jag skrev den. Men det som möjliggjorde skrivandet var beslutet att söka hjälp. Att ta emot hjälp och välja livet. Och precis som när jag var barn flydde jag ofta till sagans värld när det var tufft. För det är tufft att nyktra till och hitta tillbaka till ett vettigt liv. Men det är värt allt. Varenda tår, varenda svettdroppe, varenda sömnlös natt. Och jag är så oändligt tacksam att jag haft mina troll, alver och vättar till sällskap under den tuffaste tiden. Som tur är tog inte historien slut med första boken, så jag får skriva en till. Och för att vara lite klyschig – ungefär så är det väl med livet – vi får en ny chans varje morgon, varje vecka, varje år – inte att stryka över det gamla, men att skriva nytt. Och kanske var vi tvungna att genomgå det där gamla för att kunna skriva det där nya, riktigt bra kapitlet?

 

 

Vid fara – öppna detta brev!

Jag vill verkligen inte vara den där trista typen som pratar om tråkigheter när allt är så bra. Men när jag såg dig idag – så där lycklig, stolt och stark – så tänkte jag det kanske är just en sådan här dag jag ska skriva det här brevet till dig. När du mår så bra, när det känns som en omöjlighet att någonsin trilla dit igen. Men du vet lika väl som jag att det kommer sämre dagar. Det gör det alltid. Och om det skulle komma en riktigt dålig dag, så att du känner att det är lika bra att skita i allt och kanske till och med ta det där första glaset, då vill jag att du öppnar det här brevet och läser det. Så – från mitt friska jag till mitt sjuka jag i händelse av fara:

Kära (sjuka) Jeanette!

Jag vet att det inte är någon idé att moralpredika i det här läget. Jag vet inte vad som har hänt, men jag vet att du känner dig så pass rädd eller ledsen eller arg att du vill göra något drastiskt. Vad som helst för att slippa de där känslorna som stormar inom dig. Du vill inte känna. Du vill bedöva dig. Du vill göra något destruktivt.

Innan du gör det vill jag ställa några frågor.

Kommer du ihåg hur det känns att vakna upp bakfull? Det är ju ett bra tag sedan nu, men en sådan känsla glömmer man inte. Kommer du ihåg? Huvudvärken är inget mot känslan av att bröstkorgen är ett stort svart hål. Det finns inga inre organ kvar. Bara ångest. En ångest så svår att bära att det enda du kan tänka på är att avsluta allt. Det enda som lindrar den där ångesten är mer alkohol, och sedan fortsätter det om och om igen…

Kommer du ihåg hur det känns att ständigt jaga tid och möjligheter att dricka alkohol? Att aldrig kunna njuta av stunden utan bara tänka på nästa glas. Och nästa och nästa. Du vet knappt om du jagar eller är jagad. Livet springer förbi dig medan du gömmer dig i en vrå och berusad drömmer om hur livet kunde vara. Kommer du ihåg hur det var? Det vet jag att du gör. Och jag vet att du hatade det. Om du tar det där första glaset är risken överhängande att du måste ut och jaga igen. Och medan du gör det passerar livet utan att du är med.

Kommer du ihåg hur det känns att vara helt utom kontroll? Att inte veta på morgonen hur dagen ska sluta. Att uppleva att du går till ställen dit du egentligen inte vill gå, säger saker du inte vill säga, gör saker du inte vill göra. Kommer du ihåg den känslan av panik som uppstår när det är som att det bor någon annan i ditt huvud? Någon som inte vill dig väl. Om du tar det första glaset är risken överhängande att det där fanskapet flyttar in igen.

Jag vet att du inte vill återuppleva de där sakerna. Och det behöver du inte. Bara du låter bli att ta det första glaset. För du vet att ett glas är för mycket och tusen är inte nog. Jag är säker på att vad som än har hänt så kommer du att fixa det. Du har fixat så många saker tidigare i ditt liv, så det finns ingen orsak att tro att du inte fixar det här. Allt är möjligt! Du har ju själv gjort det du trodde var omöjligt! Du kommer att fixa det här också. Bara du kommer ihåg vad som verkligen betyder något – att inte, oavsett vad som händer, ta det första glaset.

Bästa hälsningar

(Den tillfrisknande) Jeanette

P.S Jag tycker du gör ett skitbra jobb. Jag börjar faktiskt gilla dig.

Ben Affleck och jag

Det här är jag. En vanlig människa med både bra och dåliga sidor. Och så har jag den där sjukdomen alkoholberoende. Den plågar mig inte längre på det viset att jag tvångsmässigt måste dricka. Men jag vet att den bor där inne i mitt huvud, och om jag inte passar mig kan det hända att den sticker ut sitt fula tryne.

Ibland skrämmer den insikten vettet ur mig. Det bor en potentiellt dödlig sjukdom i mitt huvud. Just nu påverkar den mig inte negativt, och jag gör olika saker för att hålla det så. Pratar med andra som har samma sjukdom. Eller lyssnar på andras berättelser om vad som bor i deras huvuden.

Oavsett vad det handlar om – alkoholberoende eller andra beroenden, depression, utmattningssyndrom, adhd, bipolaritet eller kroppspositivism för att ta några exempel – så är värdet av det människor vågar berätta om sina erfarenheter oändligt. Det spelar ingen roll om det är en kändis som Ben Affleck eller en vanlis som jag, eller någon av alla andra modiga människor jag följer på Instagram. Till exempel envanligdag­_utan_herion, notonadietanymore, mrs_excalibur, psykofobi eller nestorforlag. Deras berättelser hjälper mig, även om deras berättelser inte handlar om alkoholberoende utan om något helt annat.

För någon vecka sedan gick skådespelaren Ben Affleck ut på Facebook och berättade att han genomgått en behandling för alkoholberoende. Det gav givetvis eko över världen. Jag tror inte att det varken var lättare eller svårare för honom att berätta än vad det är för någon annan människa. För när det kommer till alkoholberoende så är vi förvånansvärt lika. Det spelar ingen roll om vi bor i slott eller koja – sjukdomen beter sig på samma sätt och skapar samma helvete.

Att veta att jag inte är ensam har varit extremt viktigt för mitt tillfrisknande och är fortfarande viktigt. Ingen vill vara ensam. Som jag har berättat tidigare så var det en bok skriven av Camilla Kuylenstierna, Ansvarsfull, som fick mig att börja inse mitt eget problem – alkoholberoende. Det spelade ingen roll att människor runt omkring mig sa att jag drack för mycket. Jag kunde inte ta till mig det. Men när jag läste en personlig berättelse som var så lik min att det kunde varit jag – då hände något!

Även om Ben Affleck är en Hollywoodstjärna och jag… inte är just det i alla fall, så är jag säker på att vi skulle kunna prata bort en kväll och både skratta och gråta åt hur lika vi tänker och agerar i sjukdomen alkoholberoende.

Det kanske låter märkligt att skratta i sådana här sammanhang, men efter ett tag kunde jag faktiskt skratta åt mig själv tillsammans med andra som har liknande erfarenheter. Jag tror det är ett friskhetstecken.

Ben Affleck har gjort en stor insats genom att berätta om sin sjukdom. Det hjälper mig och många andra. Skammen kring sjukdomen är fortfarande överväldigande. Och precis som han säger: Kanske kan det inspirera någon annan att söka hjälp om vi som har fått hjälp berättar om det.

 

Han ligger där uppe i Härjedalen i en snödriva, och där kan han gott ligga

Jag vet sedan åren då jag körde motorcykel att det finns tillfällen när det är en dålig sak att släppa på gasen även om det är vad man helst skulle vilja göra. Till exempel i kurvor. Ännu värre är det att bromsa. Samma sak gäller i ridning, till exempel vid hoppning. Tydligen är det så även vid snöskoterkörning.

För två år sedan hade jag aldrig sett en snöskoter IRL, än mindre kört en. Men med en norrlänning som livskamrat går det antagligen inte att undvika snöskotrar i längden. Från att jag kört så sakta och försiktigt att den stackars skotern stängt av sig själv för att inte brinna upp (kylningen består av snö som sprutar upp från bandet) så klarar jag nu att köra i sådan hastighet att detta fenomen inte längre inträffar.

Men så är det det där med att köra på lite kluriga ställen där det lutar kraftigt i sidled. Jag vet att jag måste hålla hastigheten uppe för att inte välta, men så kommer tvekan. Om jag håller hastigheten uppe och det går åt skogen i alla fall, så kommer det göra mycket ondare än om jag håller låg hastighet. Men den låga hastigheten kommer att få ekipaget att välta. Det är liksom en naturlag. Ända fegar jag. Och välter. Eller kör fast i meterdjup snö därför att jag vill stanna och fundera på om jag klarar det som ligger framför mig. Och M. förklarar pedagogiskt att ”släpper du gasen går det åt helvete”.

Släpper du gasen går det åt helvete. Det är lite så det är med livet i största allmänhet, tycker jag. Ibland kommer jag till passager där jag vill släppa gasen. Helst tvärbromsa och kliva av därför att jag är rädd. Klarar jag detta? Vågar jag? Risken är att jag kommer fram till att jag inte klarar det. Att jag inte vågar. Jag välter eller kör fast.

Jag menar inte att man ska dundra igenom hela livet med full gas utan att sakta ner och reflektera, men ibland måste man våga hålla hastigheten uppe trots att det är skrämmande. Just nu vänder jag upp och ner på mitt liv för att jag tror att det är bra för mig. Jag har sagt upp mig från ett fast jobb. Jag har äntligen tagit tag i den där magisterexamen jag tänkt på i flera år. Jag söker en tillvaro där jag kan må bra, och så småningom kunna hjälpa andra människor att må bra.

Men jag är rädd för typ allt. Jag har haft en liten fan på axeln i många år som ständigt talat om för mig att jag inte duger, att jag inte kan. Den senaste tiden har vi haft allt hetsigare diskussioner. Efter omkullkörningen med skotern fick han inte åka med längre. Han ligger där uppe i Härjedalen i en snödriva, och där kan han gott ligga. Jag vet vad jag kan och klarar. Jag vet att jag duger. Det handlar inte om vad jag egentligen åstadkommer, utan det handlar om att jag gör mitt bästa i stunden och mer än så kan ingen människa göra. Men det underlättar om jag vågar hålla farten uppe och inte hindras av tvivelaktiga tvivel på mig själv.

 

Får den som har varit världens sämsta förälder ställa krav?

Svaret på den frågan är givetvis ja. Men faktum är att jag fortfarande tycker att det är jobbigt när den typen av situationer uppstår då jag måste vara ”hård”. Inom mig finns en rädsla för att jag, som varit världens sämsta förälder, inte har ”rätt” att ställa krav på mina barn. Det är en absurd tankegång eftersom gott föräldraskap bland annat innebär att ställa krav och sätta gränser.

När jag var som sjukast under några år var jag ingen bra mamma. Det var inte så att jag drack tills jag däckade på köksgolvet eller slog mina barn, men jag var inte närvarande så som jag borde ha varit. Jag stängde in mig i mitt arbetsrum och drack. Eller satt efter läggdags under köksfläkten och drack och kedjerökte. Jag var alkoholpåverkad inför mina barn. Jag lovade saker jag inte kunde hålla. Jag fixade fredagsmys med film, godis och mjuka filtar i soffan, men jag satt inte där. Jag gömde mig med mitt vin. Jag såg inte hur mina barn mådde för jag var så upptagen med att må dåligt själv. Jag överkompenserade ständigt med pengar och prylar. Trodde att jag kunde köpa mig fri. Att det inte var så farligt. De hade ju allt materiellt de behövde och lite till.

Att vakna upp ur det vansinne ett alkoholberoende innebär var plågsamt. Insikten om hur mitt beroende och mitt beteende skadat andra kom som en riktig käftsmäll. Utan hjälp att hantera det hade jag sannolikt inte lyckats ta mig vidare. En av mina absolut klokaste vänner sa något som har hjälp mig mycket. Både i att hantera mina känslor kring mitt bristande föräldraskap och mina känslor kring det jag själv upplevde som barn med en alkoholberoende pappa.

”Du gjorde så gott du kunde”, sa hon. ”Det kanske inte var så bra som du önskar, men det var ditt bästa just då.”

Idag kan jag bättre och jag är oändligt tacksam för att jag får chansen att vara förälder. Mitt yngsta barn fyller snart 14 år, och det är en brytningstid där nya standarder och normer ska sättas. Det blir många diskussioner om vad som är tillåtet och inte. Vilka tider på dygnet det är okej att vara ute, hur det ska se ut i det egna rummet eller i köket när man har fixat något att äta. Eller i badrummet för all del när man har duschat. Vilket språkbruk som ska användas (eller inte), hur många timmar i sträck man får spela dataspel eller när man bör stänga av dataspelet på kvällen. Ibland gör fjortonåringen något dumt som måste få konsekvenser. Hur ska dessa konsekvenser se ut?

Allt det där är saker som alla föräldrar måste deala med. Och för det mesta har jag inga problem med det. Men ibland kommer tankarna – tar jag i för mycket? Är jag för hård? Försöker jag överkompensera åt andra hållet nu för att jag var en dålig mamma under flera år? Och den allra värsta tanken – vad säger jag om han i tonårstrotset säger något i stil med ”vem är du att tala om hur saker och ting ska vara, du brydde dig ju inte förut”.

Han har aldrig sagt så. Kanske finns det inte ens i hans föreställningsvärld att säga så. Och om han nu sa så, skulle det vara så farligt? Skulle det inte snarare vara en naturlig fråga med tanke på hur våra liv såg ut?

Jag ställer krav och sätter gränser av samma anledning som andra föräldrar – jag bryr mig och älskar mina barn. Men jag måste då och då ta den där diskussionen med mig själv när det som varit gör sig påmint. Jo, jag har rätt att ställa krav, trots att jag har varit världens sämsta förälder. Att låta det förflutna definiera nuet och framtiden är ett lika stort vansinne som alkoholberoendet i sig.

 

 

Jag var som en krokodil – stor käft och små öron

När jag var aktiv i mitt alkoholberoende, det vill säga medan jag fortfarande drack alkohol och inte förstod att det var ett stort problem för mig och min omgivning, så upplevde jag ofta att jag var omgiven av idioter. Alla var dumma utom jag. Och det gällde i alla möjliga sammanhang. Hamnade jag i en debatt så var min åsikt den enda rätta och jag lade ner ohyggligt mycket energi på att övertyga mina motståndare. Jag var ofta tämligen ointresserad av att höra andras argument. Varför skulle jag det? Jag hade ju rätt. Jag var som en krokodil – stor käft och små öron. Ofta sårade jag också människor med ”sanningar”. Sanningar som inte gjorde någon nytta.

Efter hand som jag slutade dricka och fick hjälp att bearbeta beroendesjukdomen, både professionellt och genom AA (Anonyma alkoholister), så klarnade bilden av mig själv. Jag kunde se hur jag faktiskt betedde mig, och jag förstod att det krävdes en förändring av mitt beteende för att kunna hålla mig nykter. Ilska, harm och irritation är farligt för mig. Och jag vill faktiskt inte vara en krokodil. Det var sådant som fick mig att dricka, förutom alla andra hittepåursäkter jag hade.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Alla andra alkoholberoende jag känner berättar liknande historier. Trots avsaknad av äkta självkänsla, eller kanske på grund av avsaknaden, byggde vi upp en grandios självbild. Den hade givetvis tunt skal som det var enkelt att peta hål på, så kanske var det därför vi gick på så hårt i alla möjliga sammanhang. Men faktum är att man inte ens behöver vara alkoholberoende för att bete sig som en krokodil.

Numera undviker jag onödiga strider. Oftast väcker situationer som förr fick mig att gå igång på alla cylindrar knappt några känslor alls idag. Visst är jag fortfarande intresserad av exempelvis samhällsfrågor, men jag inser att det inte är i kommentarsfälten på sociala medier som jag kan göra någon skillnad. Det vill säga – jag inser att det är meningslöst att debattera med krokodiler för de är inte intresserade av vad jag har att säga. Det finns inga argument i världen som kan få dem att ändra åsikt.

Det är ändå med förundran jag följer alla möjliga typer av debatter, forum och temagrupper. Och överallt finns dessa krokodiler. Inte troll, som ju bara vill provocera och dessutom oftast anonymt, utan människor som helt enkelt har rätt. Alltid. Eller som anser sig ha rätten att fälla kränkande kommentarer om sina medmänniskor oavsett om det gäller flyktingpolitik, byggnadsvård, hästhantering, feminism, utseende eller vad som helst annat. Krokodilerna anser förstås inte att det är kränkande, de säger ju bara sanningen. Jag vet, för jag har varit en krokodil.

Något som kommit upp vid ett antal tillfällen de senaste veckorna i mitt flöde på Facebook är filmsnuttar och bilder på bilar som passerat hästekipage i farligt hög hastighet. Ofta med het debatt i kommentarsfälten. Det finns alltså människor som med passion och glöd skriver att hästar minsann inte har på vägen att göra och därför blåser de förbi i 80 knyck. De har rätt att göra så, oavsett vad trafiklagar och regler säger. Jag har själv upplevt det på den tiden jag själv hade häst. Bilar som i hög fart körde så nära att backspegeln nästan nuddade benet på mig. Det tillhör dock undantagen. De allra flesta visade hänsyn och saktade ner när de passerade.

Varför tar jag ett sådant här i-landsproblem som exempel? Ja, egentligen tycker jag inte att det är ett i-landsproblem eftersom det handlar om både människo- och djurliv som är i fara. Jag tar detta som exempel för att jag tycker det är en målande beskrivning på hur det egna krokodilbeteende faktiskt inte bara riskerar att skada andra fysiskt utan även krokodilen själv. Krokodilen är så mån om att ha rätt att krokodilen är villig att riskera sitt eget liv. Att få en häst genom vindrutan är givetvis inte mindre farligt än en älg.

För min egen del gick förstås inte från en dag till en annan att bryta krokodilbeteendet. Och ibland trillar jag dit. Känslorna blossar upp när jag ser en debatt om något jag brinner för. Ibland skriver jag något, ibland inte. Men om jag skriver något så försöker jag verkligen tänka på hur jag formulerar mig och använda mig av den där väldigt enkla regeln – att bemöta andra så som jag själv önskar bli bemött. Både i ord och handling.

Och så använder jag mig en hel del av femårsregeln när det uppstår situationer, både på nätet och i verkliga livet, där en konflikt möjligen kan uppstå – har detta någon betydelse om fem år? Om inte – då låter jag krokodilen glappa med käften bäst han eller hon vill, och jag lägger min energi på något bättre.

 

Alkoholsuget kommer i förklädnad

I början av min nykterhet gjorde min hjärna inga ansträngningar att dölja vad den verkligen ville ha. Alkohol. Den fullkomligt skrek efter alkohol och den gjorde det rakt ut utan krusiduller. Ge. Mig. Alkohol.

Efter ett tag, kanske tre till fyra månader utan alkohol, slutade min hjärna att tigga om alkohol på ett så uppenbart vis, utan började maskera alkoholsuget. Rastlöshet, irritation, godissug, ångest, koncentrationssvårigheter. Jag borde ha lärt mig, men blir lurad gång på gång. Listig, falsk och stark – sådan är alkoholen för mig.

När jag vaknade i tisdags morse var det som att någon dragit ur kontakten. Jag var helt dränerad på energi, allt kändes svart och meningslöst. Att läsa långa rapporter om kulturpolitik gick dåligt för att uttrycka det milt. Men trots att jag saknade energi kröp rastlösheten i mig. Onsdagen fortsatte precis likadant. Då dessutom med ett våldsamt begär efter godis. Och torsdagen. Alltså idag. Inga yttre omständigheter har föranlett dessa depressionsliknande symptom. Ingenting har förändrats sedan jag gick och lade mig för att sova i måndags kväll, och då jag mådde alldeles utmärkt.

Att vara dränerad på fysisk energi samtidigt som det kryper i hela kroppen av rastlöshet är en märklig känsla. Det enda som brukar hjälpa är att gå långa promenader i skogen. Så det var vad jag gjorde idag. Jag åkte till ett av mina absoluta favoritställen och traskade runt i skogen ett par timmar, och plötsligt slog det mig. Det här handlar ju om alkoholsug. Trots att jag inte tänkt en enda tanke på alkohol, så handlar det ändå om alkohol. Men min hjärna har skickligt maskerat det till något annat. Det är inte första gången jag blir lurad.

Så fort jag insåg vad det handlade om blev jag mycket lugnare. Det är bara lite dödsryckningar i ett gammalt beteende. Sannolikt blev jag mer påverkad av resan till Italien än vad jag trodde. (Läs om den i mitt förra inlägg). Men precis som i sagornas värld, där trollen spricker i solljus, så avklingar alkoholsuget när jag sliter av masken på det. Jag är inte längre kemiskt beroende. Det var länge sedan. Alkoholsuget som drabbar mig idag är bara ekon från det förflutna. Det dör snart ut om jag låter bli att ropa tillbaka.

”De har burit tonvis med sten för att kunna bli lite fulla”

Att komma in på Arlanda flygplats är för mig sannolikt samma sak som det skulle vara för ett barn att komma in i Kalles Chokladfabrik. Det första som möter min blick efter säkerhetskontrollen är ett hav av alkohol. Vin, sprit, likör, öl. Allt upplyst med skarpa spotlights som får flaskorna att glittra och glimma. Det ser ut som en skatt vid regnbågens ände.

Resan till Italien var inte planerad långt i förväg, utan bara någon vecka. Jag hann därför inte gruva mig särskilt länge, men rädslan fanns där. Hur skulle jag reagera på den förhållandevis kraftiga exponeringen av alkohol? Först på flygplatsen och sedan i Italien som ju bara inte är pizzans hemland utan också en av världens största vinproducenter. Jag vet sedan mina tidigare besök i Italien att det förekommer vin precis överallt. Även i skobutikernas skyltfönster. En gång har jag faktiskt sett det på en frukostbuffé. Jag avhöll mig dock från att ta något eftersom det sannolikt hade chockat mitt sällskap. Den sjuka delen i mig skrek förstås högt över att gratis alkohol bara stod där till ingen nytta.

Att flyga har för mig alltid varit synonymt med alkohol. Eftersom jag enbart flugit i nöjessammanhang och inte i jobbet har det liksom hört till. Och jag är inte ensam om det. Det är nästan obligatoriskt att lägga ut en bild på Facebook på vin- eller ölglaset på flygplatsen när det ska flygas på semester, oavsett om klockan är 8 på morgonen. Det är förstås en euforisk känsla att sitta på en flygplats och vara på väg på semester, och då får man göra lite konstiga saker. Som att dricka alkohol till frukost.

Numera kan jag inte göra det eftersom jag inte tål alkohol. Och jag var ganska rädd när jag klev in på Arlanda. Men det som tidigare grabbat tag i mig och kört klorna rakt in i hjärtat kändes nu bara som små vaga stick som snart försvann. Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka. Alltså gick jag och tänkte på att jag tänkte på alkohol. Men jag tänkte i och för sig bra saker. Som att jag faktiskt inte ville dricka. Jag tänkte inte att jag inte får, utan att jag inte vill. Och det kan jag tacka en av mina absolut klokaste vänner för. Hon lärde mig tidigt på min nyktra resa att jag ska spela hela filmen. Inte bara den frestande trailern.

Det vill säga – jag ska tänka flera steg längre än bara att det vore himla trevligt att ta ett glas nu. Och jag vet precis vad som skulle hända om jag tog ett glas. Jag skulle inte vilja lämna baren överhuvudtaget. Och om jag händelsevis skulle lämna baren för att hinna med flyget så skulle dagarna i Italien bara gå ut på att så snabbt som möjligt ta mig från bar till bar.

Jag har inte ord för hur tacksam jag är att jag slapp det den här gången. Istället kunde jag njuta av fantastiskt god mat. När jag drack var mat bara en parentes som skulle klaras av så fort som möjligt, så att jag kunde ägna mig åt det som var viktigt – vin. Jag kunde njuta av alla sevärdigheter och en fantastisk biltur uppe i alperna. Jag kunde vara lugn i en, åtminstone i svenska mått, galen trafikstockning, eftersom jag inte hade bråttom till nästa vinglas.

Men för att stanna kvar i känslan av att inte vilja dricka måste jag hela tiden putsa på min mentala rustning. Det gör jag genom att varje morgon ta en liten stund innan jag går upp och tänka på hur jag vill att min dag ska se ut och bestämma att vad som än händer just idag så ska jag inte dricka. Varje kväll går jag igenom dagen och tänker på det som varit bra och vad jag hade kunnat göra bättre. Och jag försöker frammana en känsla av tacksamhet. Ibland när livet snurrar på i hög hastighet är det lätt att glömma bort att jag har enormt mycket att vara tacksam för, även om jag fortfarande har många mål som jag strävar mot. Och så det där med att spela hela filmen. Mitt absolut viktigaste verktyg när jag drabbas av alkoholsug. Vill jag verkligen uppleva den där totala kontrollförlusten igen och konsekvenserna som kommer av den?

Nej, det vill jag inte, men jag vet vid det här laget att det inte är någon självklarhet att känna så eller att ha förmågan att hålla stånd när sjukdomen knackar mig på axeln. Därför måste jag ständigt putsa på min mentala rustning.

Till sist vill jag dela med mig av en smått komisk reflektion som mitt resesällskap gjorde när vi satt fast i bilkön på väg tillbaka från alperna till Bergamo. Han har för övrigt en helt normal relation till alkohol. Vi körde genom en dal där det på bergsidans södersluttning fanns hundratals terrassodlingar med vad som såg ut att vara vin.

”Titta vilket enormt arbete de har lagt ner”, sa han. ”De har burit tonvis med sten för att kunna bli lite fulla.”

Ja, alkohol är onekligen en stark motivator, och givetvis en trevlig sällskapsdryck för de som kan dricka utan att det blir tråkiga konsekvenser. Jag kan det inte, och har äntligen funnit ro i det.

 

*Bilden är från en utställning på Milanos flygplats. Jag har ingen aning om vad utställningen handlade om eftersom min italienska är obefintlig. Men jag gillade den där gubben. Det är så jag vill tänka mig min mentala rustning.

 

Rädslan har många skepnader

Hur går man tillväga om man är orolig för att en vän eller anhörig dricker för mycket? Jag har fått den frågan några gånger och det finns verkligen inget enkelt och självklart svar.

Vanligtvis brukar det finnas fog för oron eftersom vi drar oss in i det längsta för att ”anklaga” någon för att dricka för mycket. Jag använder ordet anklaga eftersom det är så det uppfattas. I alla fall om jag utgår från mig själv när jag var i den situationen att jag verkligen drack för mycket. Jag upplevde mig anklagad.

Själva ordet betyder ju att någon (kanske) gjort sig skyldig till något (negativt).  Att dricka för mycket är givetvis negativt, och den som uttrycker sin oro vill sannolikt inte vara anklagande, utan uttrycker helt enkelt oro. Men jag såg det inte alls på det viset.

Som jag har skrivit tidigare så förnekade jag länge att jag alls var sjuk. Att jag drack för mycket berodde på helt andra saker. Trodde jag. Stress, oro, ångest, sömnproblem. Jag ansåg att jag behövde alkoholen för att kunna leva. Och den som ”anklagade” mig råkade vanligtvis illa ut.

Rädslan har många skepnader. Ilska är en av dem. Jag kunde inte se det då, men jag ser det nu – att andra kunde se min svaghet skrämde slag på mig. Det gjorde mig livrädd att någon faktiskt såg vad jag höll på med, för det skulle ju kanske leda till att jag var tvungen att göra en förändring. En förändring jag inte trodde jag skulle kunna leva med. Så den som vågade sig på att säga något om mina alkoholvanor manglade jag rejält.

Jag lindade in min rädsla i ilska och elakheter. Oftast gick jag till motangrepp. Jag visste vad personen ifråga själv hade för svagheter och pekade på dem. Men du då? Se på dig själv! Sopa rent framför din egen dörr innan du anklagar mig! En undanmanöver för att byta fokus från mig själv till vad som helst annat. Jag ville egentligen inte vara elak. Jag ville inte säga alla de där sakerna som jag sa, men jag var livrädd.

Ibland vet jag inte vilket som är värst – att vara den som är fast i ett alkoholberoende eller den som står bredvid och tittar på. Jag har upplevt både och. Den sjuke kan åsamka stora själsliga skador hos andra i kampen om att upprätthålla det sjuka eftersom han eller hon inte kan se sig själv leva ett liv utan alkohol. För den sjuke handlar det på sätt och vis om liv eller död, fast på ett skruvat omvänt vis. Det jag trodde var liv, var i själva verket förstadiet till död.

Det enda som bet på mig, det var när de jag älskade allra mest inte längre ville vara med mig för att jag drack för mycket. Att förlora dem var mer skrämmande än att försöka leva utan alkohol. Det fick mig att söka hjälp.

Att rädslan har många skepnader gäller givetvis inte bara i det här sammanhanget, utan överallt. Att jag förstår det idag har faktiskt gjort livet enklare i situationer då jag händelsevis blir otrevligt bemött. Väldigt ofta är det rädsla som gömmer sig bakom en kaxig, nedlåtande eller aggressiv attityd. Med det förhållningssättet behöver jag inte längre bemöta med samma mynt. Inte sagt att jag för den sakens skull låter mig trampas på, men jag blir inte så där arg som jag brukade bli, och det är viktigt för mig. Ilska är en farlig trigger. Jag kan till och med känna lite värme för den där personen som beter sig nedlåtande och aggressivt. För jag vet hur ont det gör att vara rädd och ständigt bära på en förklädnad.