Kategoriarkiv: Blogg

”Allt är bra med mig, jag mår fint, men jag tror jag har ADHD”

Jag pratar ofta för mycket. Jag kommer på mig själv med det hela tiden. Men naturen har en fantastisk förmåga att balansera saker och ting. Till och med mig. Ibland blir jag tyst. Och jag förblir tyst länge. Jag förmår inte ens få ut ord på papper. Jag som älskar papper och ord.

Det är när det stormar för mycket och för länge i mitt huvud som jag blir tyst. Det är så många tankar som snurrar samtidigt att jag inte klarar av att plocka ut en enda och prata. Jag blir utmattad. Och tyst.

Det är en dålig egenskap när det kommer till alkoholberoende. Det tog lång tid innan jag lärde mig det. Det är livsfarligt att låta tankar växa i sin ensamhet inne i huvudet. De ska ut i ljuset, så fort som möjligt. Jag hade svårt att ta till mig det. Idag förstår jag varför det är viktigt att prata. Men jag är fortfarande dålig på det.

Men för snart två månader sedan tog jag tag i det. Jag fick nästan ta min ena hand och tvinga den andra att knappa in numret till vårdcentralen. Jag har en läkare där som jag haft ända sedan jag sökte hjälp första gången för 4,5 år sedan. Första gången vi träffades tyckte jag att han var den dummaste människa som gått i ett par skor…

Idag är jag oerhört tacksam att det var just han som satt där, och att han har varit med mig hela vägen. Annars tror jag inte att jag hade vågat ringa det där samtalet.

Samtalet handlade om tvivel. Jag tyckte att jag gjort allting rätt. Den här gången hade jag verkligen gjort allting rätt. Jag slutade dricka. Jag genomgick behandling. Jag sa upp mig från ett jobb, som jag egentligen älskar, men som inte är bra för mig. Jag går på mina AA-möten, jag tar det (så lugnt) jag kan, jag (försöker) tänka mig för innan jag startar saker.

Ändå. Jag mår inte bra. Jag blir inte av med rastlösheten, stormen i huvudet, känslan av att jag måste göra något hela tiden.

Min läkare har genom åren föreslagit att det kanske finns något mer, inte bara alkoholberoendet. Jag har bångstyrigt (och ganska snorkigt) upplyst honom om att det går alldeles utmärkt att vara alkoholberoende utan någon bakomliggande diagnos.

Men slutligen började jag fundera. Jag har under flera år följt en alldeles utmärkt blogg om ADHD på nestorforlag.se och hela tiden känt igen mig så väl. Men ändå har pengen inte trillat ner. Tills i vintras. Jag fick för mig att göra ett test på nätet. Bara för att få en indikation. Den indikation jag fick var stark och jag rekommenderades att ta kontakt med vårdcentral för vidare utredning.

Så jag ringde (några månader senare). Jag fick en tid (fem veckor senare). Jag gruvade mig över hur jag skulle framföra mina tankar om det här med att jag inte mår bra trots att jag borde må bra. Jag gick dit. Han såg orolig ut, så jag hasplade ur mig, innan jag ens hunnit sätta mig, att ”allt är bra med mig, jag mår fint, men jag tror jag har ADHD”.

”Ja, det tror jag också”, sa han utan omsvep.

Vi pratade länge och jag  fick med mig en tjock bunt papper att fylla i inför nästa besök. En slags förutredning inför beslut om remiss till psykiatrin.  För ett par veckor sedan träffades vi igen och gick igenom alla dessa papper. Han förklarade att om man får 36 poäng eller mer bör man få en remiss för att det sannolikt handlar om ADHD. Jag fick 57 poäng.

Men jag ville inte ha någon remiss. Vad ska jag med den till? Jag vill inte ha någon medicin. Jag vågar helt enkelt inte. Det är för många biverkningar. Vad ska jag med en fullständig utredning till? Den kommer inte att förändra något. Men jag behövde få någon form av bekräftelse på att det finns ett namn på allt det där som gör livet jävligt jobbigt ibland.

Ingenting har givetvis förändrats på grund av en tidig diagnos. Jag har fortfarande den där stormen i mitt huvud, rastlösheten i kroppen och den där outhärdliga känslan av att jag måste göra något. Hela tiden göra något. Jag vaknar fortfarande på morgonen till upplevelsen av att jag blir medveten om en pågående tankestorm i hjärnan, snarare än att mitt uppvaknande startar tankar i min hjärna. Jag kämpar fortfarande med att somna på kvällarna för att mina tankar hoppar vilt hit och dit och ofta landar i saker som inte alls är lämpliga att tänka på om man ska försöka somna.

Mindfulness är ett bra verktyg, enligt min läkare. Så han gav mig en remiss till en terapeut redan efter första besöket. Hon ringde inom en vecka. Jag förklarade att jag jobbar på annan ort så jag hinner nog inte just nu, men kanske i höst. Detta noterade hon i min journal, och min läkare tog upp det när vi sågs igen.

”Jag kunde faktiskt inte låta bli att skratta”, sa han. ”Ser du hur du håller på?”

Nej. Det gör jag ju inte. Jag ser inte själv hur jag håller på. Jag behöver massor av hjälp för att se mig själv utifrån.

Jag ska ringa henne imorgon och säga att jag tänkt om, och att jag vill klämma in lite mindfulness på schemat. Bara jag hinner. Och kommer ihåg det…

 

 

 

Jag hade en psykisk rondellslip i hjärnan

Att minnen och känslor bleknar och ibland till och med vittrar bort är ett av det mänskliga psykets mest geniala drag. En överlevnadsstrategi helt enkelt. Om traumatiska minnen och känslor dag efter dag skulle upprätthålla sin ursprungsstyrka skulle vi helt enkelt bli galna. Därför lindrar tiden oftast vår smärta genom att sakta, sakta slipa av de vassa kanterna på våra värsta minnen.  Men när det kommer till alkoholberoende är den där egenskapen i det mänskliga psyket en förbannelse.

Ångest. Bara ordet ångest ger mig faktiskt lite ångest. Dock inte i närheten av hur mycket ångest jag hade när jag var som sjukast och tvångsmässigt drack alkohol. Trots att jag är en van skribent kan jag inte finna orden för att beskriva hur ångest på sitt värsta känns. Men den som själv upplevt kolsvart, klösande, kvävande ångest vet vad jag menar. Vilken fysisk smärta som helst är att föredra.

Det tog ganska många år innan jag började se sambandet mellan alkoholen och ångesten. Och när jag väl gjorde det, så lovade jag, jag till och med svor inför Gud, att aldrig mer dricka bara jag slapp ångesten. Jag menade varje ord. Jag var just då fullkomligt övertygad om att jag aldrig skulle dricka igen.

Men bara några dagar senare gjorde jag det i alla fall. Mitt psyke slipade av de vassa kanterna på det där ångestfyllda minnet på bara några dagar. En egenskap, som i alla andra sammanhang är en överlevnadsstrategi, blev i detta en förbannelse.

Det var nog inte så farligt ändå.

En frisk människa som av någon orsak hade upplevt så kraftig ångest hade sannolikt burit en klar bild av händelsen under lång tid innan den började blekna. En frisk människa hade aktat sig för det där som orsakade så kraftig ångest.

Men inte jag. Mitt psyke måste ha haft en stor jävla rondellslip där inne i min hjärna, för alla traumatiska minnen och känslor kring alkoholen slipades ner på rekordtid.

”Tiden läker alla sår”. Ett gammalt ordspråk som innefattar just den där överlevnadsstrategin i det mänskliga psyket. Riktigt sant är det ju inte förstås. Tiden läker inte alla sår. Ofta blir det ärr. Ärr som ömmar. Men det går att leva med till skillnad från öppna sår. Jag är tacksam över att vissa minnen bleknar med tiden.

Andra minnen vill jag inte ska blekna. Jag vill behålla dem i dess ursprungsstyrka resten av livet. Varje nyans, varje doft, varje känsla. Lyckliga minnen. Vackra minnen. Om jag kunde skulle jag spara dem i en alldeles speciell ask dit min psykiska rondellslip inte når. Men det går förstås inte.

Det är priset jag måste betala för att slippa de vassa kanterna på andra mindre lyckliga minnen.

 

 

 

En obegriplig längtan

Jag läste en sak för ett par dagar sedan. En kille skrev på Instagram om sitt självskadebeteende. Nu mera skär han sig inte, utan självskadebeteendet yttrar sig på andra sätt. Men han saknar dagarna med rakbladen. Egentligen är det obegripligt. Det låter vansinnigt, men orden fastnade i mig. Jag förstår precis hur han menar.

Eller ja, det kan jag ju inte säga att jag förstås gör, jag känner ju inte honom. Men hans ord väckte en känsla i mig. Första gången den där känslan dök upp blev jag förvånad och förvirrad. Jag hade varit nykter i kanske ett halvår. Jag kom på mig själv med att längta efter det där mörkret som omgärdade mitt liv när jag drack. För hur det än såg ut så var kaoset min vardag. Det välkända. Kaos förstod jag mig på, för det hade jag levt i hela mitt liv.

Ljuset bländade mig. Jag jämförde drickandet med att snubbla om kring i en mörk snårskog med många potentiella gömställen. Att bli nykter var som att kliva ut på en ljus slätt där jag inte kunde gömma mig någonstans. Jag var tvungen att konfrontera alla hinder på vägen. Det fanns inga gömställen.

Så ibland kom den där längtan efter mörkret, hur obegripligt det än låter. I början var den stark. Den svepte med mig och bara det faktum att jag hade en längtan efter mörker gav mig mer ångest än själva mörkret. Hur kan man längta efter något sådant?

Den där längtan kan komma fortfarande komma över mig ibland. Särskilt när något går fel i mitt liv. Om jag känner mig ledsen eller sårad. Då längtar jag efter den där mörka snårskogen att gömma mig i.

Det är en obegriplig längtan som jag inte förstår själv. Jag vet hur farlig den där snårskogen är. Den är inte bara full av gömställen. Den är också full av slukhål.

Det är en obegriplig längtan.

 

Jag inser att det låter helt sinnessjukt

Jag fick här om kvällen möjlighet att hålla ett föredrag om vad sjukdomen alkoholberoende innebär. Både som barn till en alkoholberoende pappa och sedan själv alkoholberoende. Och när jag stod där och berättade om hur jag sakta flyttade fram mina egna gränser och hur jag ignorerade alla varningssignaler så slog det mig hur vansinnigt det låter. Galet. Sinnessjukt.

Jag har ju pratat om det förut, men inte inför en grupp människor som inte själva har den här sjukdomen. Det torde vara näst intill omöjligt för någon som inte själv är drabbad att förstå. Hur ska man någonsin kunna förstå att en människa dricker trots svåra konsekvenser? Trots att både kropp och psyke går sönder. Relationer, jobb och vänner försvinner men vi dricker ändå. För alkoholen har för oss blivit vad syre är för andra – livsnödvändigt. Det är åtminstone vad vi tror. Det är vår verklighet.

Hur förklarar man det? När jag drack som värst upplevde jag inte att jag valde alkoholen före mina barn. Jag var helt enkelt tvungen att dricka för att överhuvudtaget kunna leva. Gå till jobbet, laga mat, städa. Tanken på att få öppna en flaska vin på kvällen när jag kom hem var det enda som fick mig att gå upp på morgonen. Det fanns inget val för mig. Det var min verklighet under flera år.

Utan alkohol kunde jag inte konfrontera alla svårigheter i livet, trodde jag. Jag var livrädd för känslor. Jag vågade inte ens betala månadens räkningar utan att ha druckit en halv flaska vin före.

Skammen i allt detta fick mig att dricka ännu mer. Det är fult att vara alkis. Det är fult att inte ha kontroll över sig själv.

Efter mitt föredrag fanns det möjlighet för åhörarna att ställa frågor. En av åhörarna undrade om jag var ledsen över de år som jag förlorat till alkoholberoendet. Jag kunde ärligt svara nej på den frågan. Jag har accepterat att det är så här mitt liv ser ut, det var den här vägen jag var tvungen att gå. Men jag vill använda mina dyrköpta erfarenheter till något bra. Jag vill öka kunskaperna om sjukdomen alkoholberoende så att andra människor som befinner sig i riskzonen inte behöver göra samma misstag som jag.

Det är med kunskap vi kan rädda människor, inte med förbud och moralpredikningar. Genom att få bort skammen kring sjukdomen vågar fler söka hjälp, och genom kunskap om sjukdomen kanske fler, som befinner sig i riskzonen, är försiktigare med alkohol.

Jag är glad att jag fick hjälp att ta mig ur min skruvade verklighet innan jag förlorade allt. Jag är tacksam för varje morgon jag vaknar nykter. Det är verkligen ingen självklarhet.

Ha en fin Valborgshelg!

Packa pappas kappsäck

Dagen efter att pappa hittades död åkte jag till hans lägenhet för att samla ihop papper som var viktiga för att reda upp dödsboet. Det som mötte mig var en misär som inte ens går att beskriva i ord. Flaskor, burkar, systemkassar i hundratal. Men i hallen stod också en ryggsäck som såg nästan ny ut. I den stoppade jag de papper jag hittade som jag trodde skulle behövas.

Det jag har kvar efter pappa är några böcker, en ask med foton och den där ryggsäcken. Jag brukar ha den med mig när jag går på längre skogsturer och utflykter. På något vis känns det förtröstansfullt att bära på pappas ryggsäck. Ungefär som att åtminstone hans ryggsäck får uppleva allt det som han gick miste om när han drack ihjäl sig. Jag vet att han inte ville dö i den där misären. Jag vet att han drömde om ett värdigt liv, men han hittade inte ut ur mörkret. Jag önskar så att han hade gjort det.

Vid det här laget tar jag inte nykterheten för given. Det är inte bara en gulsvart ryggsäck jag ärvt av pappa utan också en annan typ av ryggsäck. En osynlig som ibland tynger mig så mycket att jag baxnar och nästan faller baklänges.

Den där klichén ”lev i nuet” irriterade mig omåttligt förr. Vad fan då lev i nuet? Jag är väl här? Nu? Då lever jag väl i nuet? Eller ska jag bara sitta som nån slags Tjuren Ferdinand och lukta på blommorna? Det går ju inte. Jag har massor att göra. Jag är på väg någonstans. Jag hinner inte med sådant dravel. Tyckte jag. Och sköljde ner irritationen med en flaska vin eller två.

Men den där klichén har blivit ett av mina viktigaste redskap för att leva utan rädsla och ångest. Om jag har privilegiet att befinna mig på en fjälltopp så försöker jag numera verkligen vara på den där fjälltoppen. Eventuella bekymmer får vänta tills jag kommer ner igen. Och oavsett vad det är för bekymmer så finns det ingen orsak att låta upplevelsen av fjälltoppen gå mig förbi. Bekymren kan jag ta tag i sedan. Om jag nu över huvud taget kan göra något åt de där bekymren. Kan jag inte det så är det meningslöst att ens tänka på det. Kan jag göra något så är det bäst jag gör något istället för att gruva mig. Jag gör det jag kan och mer än så kan ingen människa göra.

Pappas ryggsäck, som jag för fyra och ett halvt år sedan fiskade upp ur obeskrivlig misär, har på något vis blivit en symbol för det liv jag vill leva, nykter och trygg. Ett liv som han aldrig fick. Men hans svartgula ryggsäck fungerar också som en påminnelse om den osynliga ryggsäcken jag bär. Den som aldrig får bli så tung igen att jag faller baklänges.

Jag ljög rätt ofta som barn

Jag ljög rätt ofta för mina kompisar när jag var barn. Inte bara när jag visste att pappa var full och jag inte ville att någon av dem skulle komma hem och se det, utan också i andra sammanhang. Till exempel när jag ville vara ifred och läsa. Jag var storkonsument av böcker och tämligen ofta föredrog jag sagornas värld framför den verkliga. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det har följt med mig upp i vuxen ålder.

Jag är fortfarande storkonsument av böcker i nästan alla genrer, men det bästa jag vet är en riktigt bra saga. Trots att jag fyller 45 år i höst, så ser jag spåren efter dem över allt i skogen. Tomtarna, trollen, alverna, vättarna. En sten övervuxen med mossa är aldrig bara en sten…

Kanske var mitt besjälande av stenar och stubbar ett sätt att hantera tillvaron när jag var barn. Om jag nu inte rände i skogen ensam så satt jag hemma och skrev små sagor som jag aldrig någonsin lät någon läsa. Kanske borde jag ha slutat med de där fantasierna där jag blev vuxen, men de har aldrig riktigt lämnat mig. En sten övervuxen med mossa är fortfarande aldrig bara en sten…

Jag älskar böcker. Jag älskar känslan av att köpa en bok, höra det där karaktäristiska knakande ljudet när man öppnar en ny bok. Och när jag har läst den väljer jag omsorgsfullt ut en plats i bokhyllan. Ska den få stå på hedersplats eller inte? Slänga eller ge bort är uteslutet. Jag har ju liksom adopterat den. Jag har ett ansvar för den. Jag älskar den oavsett vad jag tycker om innehållet. För det mesta i alla fall…

För många år sedan passerade jag en samling ekar. I samma ögonblick som jag passerade så lyfte en jätteflock med fåglar. Eftersom jag inte kan se skillnad på skator och kråkor ens, så vet jag inte vad det var för fåglar, men med bestämdhet kan jag säga att det var kråkfåglar. På bara några sekunder drog en hel roman genom huvudet på mig. Och jag bestämde mig för att det var kajor jag såg. Jag gillar namnet. Och bestämde mig genast för att första kapitlet skulle heta ”Knaperstekta kajor”.

Alldeles nyligen skrev jag äntligen klart den där boken. En klassisk saga för barn, och jag har haft så roligt när jag skrev den. Men det som möjliggjorde skrivandet var beslutet att söka hjälp. Att ta emot hjälp och välja livet. Och precis som när jag var barn flydde jag ofta till sagans värld när det var tufft. För det är tufft att nyktra till och hitta tillbaka till ett vettigt liv. Men det är värt allt. Varenda tår, varenda svettdroppe, varenda sömnlös natt. Och jag är så oändligt tacksam att jag haft mina troll, alver och vättar till sällskap under den tuffaste tiden. Som tur är tog inte historien slut med första boken, så jag får skriva en till. Och för att vara lite klyschig – ungefär så är det väl med livet – vi får en ny chans varje morgon, varje vecka, varje år – inte att stryka över det gamla, men att skriva nytt. Och kanske var vi tvungna att genomgå det där gamla för att kunna skriva det där nya, riktigt bra kapitlet?

 

 

Vid fara – öppna detta brev!

Jag vill verkligen inte vara den där trista typen som pratar om tråkigheter när allt är så bra. Men när jag såg dig idag – så där lycklig, stolt och stark – så tänkte jag det kanske är just en sådan här dag jag ska skriva det här brevet till dig. När du mår så bra, när det känns som en omöjlighet att någonsin trilla dit igen. Men du vet lika väl som jag att det kommer sämre dagar. Det gör det alltid. Och om det skulle komma en riktigt dålig dag, så att du känner att det är lika bra att skita i allt och kanske till och med ta det där första glaset, då vill jag att du öppnar det här brevet och läser det. Så – från mitt friska jag till mitt sjuka jag i händelse av fara:

Kära (sjuka) Jeanette!

Jag vet att det inte är någon idé att moralpredika i det här läget. Jag vet inte vad som har hänt, men jag vet att du känner dig så pass rädd eller ledsen eller arg att du vill göra något drastiskt. Vad som helst för att slippa de där känslorna som stormar inom dig. Du vill inte känna. Du vill bedöva dig. Du vill göra något destruktivt.

Innan du gör det vill jag ställa några frågor.

Kommer du ihåg hur det känns att vakna upp bakfull? Det är ju ett bra tag sedan nu, men en sådan känsla glömmer man inte. Kommer du ihåg? Huvudvärken är inget mot känslan av att bröstkorgen är ett stort svart hål. Det finns inga inre organ kvar. Bara ångest. En ångest så svår att bära att det enda du kan tänka på är att avsluta allt. Det enda som lindrar den där ångesten är mer alkohol, och sedan fortsätter det om och om igen…

Kommer du ihåg hur det känns att ständigt jaga tid och möjligheter att dricka alkohol? Att aldrig kunna njuta av stunden utan bara tänka på nästa glas. Och nästa och nästa. Du vet knappt om du jagar eller är jagad. Livet springer förbi dig medan du gömmer dig i en vrå och berusad drömmer om hur livet kunde vara. Kommer du ihåg hur det var? Det vet jag att du gör. Och jag vet att du hatade det. Om du tar det där första glaset är risken överhängande att du måste ut och jaga igen. Och medan du gör det passerar livet utan att du är med.

Kommer du ihåg hur det känns att vara helt utom kontroll? Att inte veta på morgonen hur dagen ska sluta. Att uppleva att du går till ställen dit du egentligen inte vill gå, säger saker du inte vill säga, gör saker du inte vill göra. Kommer du ihåg den känslan av panik som uppstår när det är som att det bor någon annan i ditt huvud? Någon som inte vill dig väl. Om du tar det första glaset är risken överhängande att det där fanskapet flyttar in igen.

Jag vet att du inte vill återuppleva de där sakerna. Och det behöver du inte. Bara du låter bli att ta det första glaset. För du vet att ett glas är för mycket och tusen är inte nog. Jag är säker på att vad som än har hänt så kommer du att fixa det. Du har fixat så många saker tidigare i ditt liv, så det finns ingen orsak att tro att du inte fixar det här. Allt är möjligt! Du har ju själv gjort det du trodde var omöjligt! Du kommer att fixa det här också. Bara du kommer ihåg vad som verkligen betyder något – att inte, oavsett vad som händer, ta det första glaset.

Bästa hälsningar

(Den tillfrisknande) Jeanette

P.S Jag tycker du gör ett skitbra jobb. Jag börjar faktiskt gilla dig.

Ben Affleck och jag

Det här är jag. En vanlig människa med både bra och dåliga sidor. Och så har jag den där sjukdomen alkoholberoende. Den plågar mig inte längre på det viset att jag tvångsmässigt måste dricka. Men jag vet att den bor där inne i mitt huvud, och om jag inte passar mig kan det hända att den sticker ut sitt fula tryne.

Ibland skrämmer den insikten vettet ur mig. Det bor en potentiellt dödlig sjukdom i mitt huvud. Just nu påverkar den mig inte negativt, och jag gör olika saker för att hålla det så. Pratar med andra som har samma sjukdom. Eller lyssnar på andras berättelser om vad som bor i deras huvuden.

Oavsett vad det handlar om – alkoholberoende eller andra beroenden, depression, utmattningssyndrom, adhd, bipolaritet eller kroppspositivism för att ta några exempel – så är värdet av det människor vågar berätta om sina erfarenheter oändligt. Det spelar ingen roll om det är en kändis som Ben Affleck eller en vanlis som jag, eller någon av alla andra modiga människor jag följer på Instagram. Till exempel envanligdag­_utan_herion, notonadietanymore, mrs_excalibur, psykofobi eller nestorforlag. Deras berättelser hjälper mig, även om deras berättelser inte handlar om alkoholberoende utan om något helt annat.

För någon vecka sedan gick skådespelaren Ben Affleck ut på Facebook och berättade att han genomgått en behandling för alkoholberoende. Det gav givetvis eko över världen. Jag tror inte att det varken var lättare eller svårare för honom att berätta än vad det är för någon annan människa. För när det kommer till alkoholberoende så är vi förvånansvärt lika. Det spelar ingen roll om vi bor i slott eller koja – sjukdomen beter sig på samma sätt och skapar samma helvete.

Att veta att jag inte är ensam har varit extremt viktigt för mitt tillfrisknande och är fortfarande viktigt. Ingen vill vara ensam. Som jag har berättat tidigare så var det en bok skriven av Camilla Kuylenstierna, Ansvarsfull, som fick mig att börja inse mitt eget problem – alkoholberoende. Det spelade ingen roll att människor runt omkring mig sa att jag drack för mycket. Jag kunde inte ta till mig det. Men när jag läste en personlig berättelse som var så lik min att det kunde varit jag – då hände något!

Även om Ben Affleck är en Hollywoodstjärna och jag… inte är just det i alla fall, så är jag säker på att vi skulle kunna prata bort en kväll och både skratta och gråta åt hur lika vi tänker och agerar i sjukdomen alkoholberoende.

Det kanske låter märkligt att skratta i sådana här sammanhang, men efter ett tag kunde jag faktiskt skratta åt mig själv tillsammans med andra som har liknande erfarenheter. Jag tror det är ett friskhetstecken.

Ben Affleck har gjort en stor insats genom att berätta om sin sjukdom. Det hjälper mig och många andra. Skammen kring sjukdomen är fortfarande överväldigande. Och precis som han säger: Kanske kan det inspirera någon annan att söka hjälp om vi som har fått hjälp berättar om det.

 

Han ligger där uppe i Härjedalen i en snödriva, och där kan han gott ligga

Jag vet sedan åren då jag körde motorcykel att det finns tillfällen när det är en dålig sak att släppa på gasen även om det är vad man helst skulle vilja göra. Till exempel i kurvor. Ännu värre är det att bromsa. Samma sak gäller i ridning, till exempel vid hoppning. Tydligen är det så även vid snöskoterkörning.

För två år sedan hade jag aldrig sett en snöskoter IRL, än mindre kört en. Men med en norrlänning som livskamrat går det antagligen inte att undvika snöskotrar i längden. Från att jag kört så sakta och försiktigt att den stackars skotern stängt av sig själv för att inte brinna upp (kylningen består av snö som sprutar upp från bandet) så klarar jag nu att köra i sådan hastighet att detta fenomen inte längre inträffar.

Men så är det det där med att köra på lite kluriga ställen där det lutar kraftigt i sidled. Jag vet att jag måste hålla hastigheten uppe för att inte välta, men så kommer tvekan. Om jag håller hastigheten uppe och det går åt skogen i alla fall, så kommer det göra mycket ondare än om jag håller låg hastighet. Men den låga hastigheten kommer att få ekipaget att välta. Det är liksom en naturlag. Ända fegar jag. Och välter. Eller kör fast i meterdjup snö därför att jag vill stanna och fundera på om jag klarar det som ligger framför mig. Och M. förklarar pedagogiskt att ”släpper du gasen går det åt helvete”.

Släpper du gasen går det åt helvete. Det är lite så det är med livet i största allmänhet, tycker jag. Ibland kommer jag till passager där jag vill släppa gasen. Helst tvärbromsa och kliva av därför att jag är rädd. Klarar jag detta? Vågar jag? Risken är att jag kommer fram till att jag inte klarar det. Att jag inte vågar. Jag välter eller kör fast.

Jag menar inte att man ska dundra igenom hela livet med full gas utan att sakta ner och reflektera, men ibland måste man våga hålla hastigheten uppe trots att det är skrämmande. Just nu vänder jag upp och ner på mitt liv för att jag tror att det är bra för mig. Jag har sagt upp mig från ett fast jobb. Jag har äntligen tagit tag i den där magisterexamen jag tänkt på i flera år. Jag söker en tillvaro där jag kan må bra, och så småningom kunna hjälpa andra människor att må bra.

Men jag är rädd för typ allt. Jag har haft en liten fan på axeln i många år som ständigt talat om för mig att jag inte duger, att jag inte kan. Den senaste tiden har vi haft allt hetsigare diskussioner. Efter omkullkörningen med skotern fick han inte åka med längre. Han ligger där uppe i Härjedalen i en snödriva, och där kan han gott ligga. Jag vet vad jag kan och klarar. Jag vet att jag duger. Det handlar inte om vad jag egentligen åstadkommer, utan det handlar om att jag gör mitt bästa i stunden och mer än så kan ingen människa göra. Men det underlättar om jag vågar hålla farten uppe och inte hindras av tvivelaktiga tvivel på mig själv.

 

Får den som har varit världens sämsta förälder ställa krav?

Svaret på den frågan är givetvis ja. Men faktum är att jag fortfarande tycker att det är jobbigt när den typen av situationer uppstår då jag måste vara ”hård”. Inom mig finns en rädsla för att jag, som varit världens sämsta förälder, inte har ”rätt” att ställa krav på mina barn. Det är en absurd tankegång eftersom gott föräldraskap bland annat innebär att ställa krav och sätta gränser.

När jag var som sjukast under några år var jag ingen bra mamma. Det var inte så att jag drack tills jag däckade på köksgolvet eller slog mina barn, men jag var inte närvarande så som jag borde ha varit. Jag stängde in mig i mitt arbetsrum och drack. Eller satt efter läggdags under köksfläkten och drack och kedjerökte. Jag var alkoholpåverkad inför mina barn. Jag lovade saker jag inte kunde hålla. Jag fixade fredagsmys med film, godis och mjuka filtar i soffan, men jag satt inte där. Jag gömde mig med mitt vin. Jag såg inte hur mina barn mådde för jag var så upptagen med att må dåligt själv. Jag överkompenserade ständigt med pengar och prylar. Trodde att jag kunde köpa mig fri. Att det inte var så farligt. De hade ju allt materiellt de behövde och lite till.

Att vakna upp ur det vansinne ett alkoholberoende innebär var plågsamt. Insikten om hur mitt beroende och mitt beteende skadat andra kom som en riktig käftsmäll. Utan hjälp att hantera det hade jag sannolikt inte lyckats ta mig vidare. En av mina absolut klokaste vänner sa något som har hjälp mig mycket. Både i att hantera mina känslor kring mitt bristande föräldraskap och mina känslor kring det jag själv upplevde som barn med en alkoholberoende pappa.

”Du gjorde så gott du kunde”, sa hon. ”Det kanske inte var så bra som du önskar, men det var ditt bästa just då.”

Idag kan jag bättre och jag är oändligt tacksam för att jag får chansen att vara förälder. Mitt yngsta barn fyller snart 14 år, och det är en brytningstid där nya standarder och normer ska sättas. Det blir många diskussioner om vad som är tillåtet och inte. Vilka tider på dygnet det är okej att vara ute, hur det ska se ut i det egna rummet eller i köket när man har fixat något att äta. Eller i badrummet för all del när man har duschat. Vilket språkbruk som ska användas (eller inte), hur många timmar i sträck man får spela dataspel eller när man bör stänga av dataspelet på kvällen. Ibland gör fjortonåringen något dumt som måste få konsekvenser. Hur ska dessa konsekvenser se ut?

Allt det där är saker som alla föräldrar måste deala med. Och för det mesta har jag inga problem med det. Men ibland kommer tankarna – tar jag i för mycket? Är jag för hård? Försöker jag överkompensera åt andra hållet nu för att jag var en dålig mamma under flera år? Och den allra värsta tanken – vad säger jag om han i tonårstrotset säger något i stil med ”vem är du att tala om hur saker och ting ska vara, du brydde dig ju inte förut”.

Han har aldrig sagt så. Kanske finns det inte ens i hans föreställningsvärld att säga så. Och om han nu sa så, skulle det vara så farligt? Skulle det inte snarare vara en naturlig fråga med tanke på hur våra liv såg ut?

Jag ställer krav och sätter gränser av samma anledning som andra föräldrar – jag bryr mig och älskar mina barn. Men jag måste då och då ta den där diskussionen med mig själv när det som varit gör sig påmint. Jo, jag har rätt att ställa krav, trots att jag har varit världens sämsta förälder. Att låta det förflutna definiera nuet och framtiden är ett lika stort vansinne som alkoholberoendet i sig.