”De har burit tonvis med sten för att kunna bli lite fulla”

Att komma in på Arlanda flygplats är för mig sannolikt samma sak som det skulle vara för ett barn att komma in i Kalles Chokladfabrik. Det första som möter min blick efter säkerhetskontrollen är ett hav av alkohol. Vin, sprit, likör, öl. Allt upplyst med skarpa spotlights som får flaskorna att glittra och glimma. Det ser ut som en skatt vid regnbågens ände.

Resan till Italien var inte planerad långt i förväg, utan bara någon vecka. Jag hann därför inte gruva mig särskilt länge, men rädslan fanns där. Hur skulle jag reagera på den förhållandevis kraftiga exponeringen av alkohol? Först på flygplatsen och sedan i Italien som ju bara inte är pizzans hemland utan också en av världens största vinproducenter. Jag vet sedan mina tidigare besök i Italien att det förekommer vin precis överallt. Även i skobutikernas skyltfönster. En gång har jag faktiskt sett det på en frukostbuffé. Jag avhöll mig dock från att ta något eftersom det sannolikt hade chockat mitt sällskap. Den sjuka delen i mig skrek förstås högt över att gratis alkohol bara stod där till ingen nytta.

Att flyga har för mig alltid varit synonymt med alkohol. Eftersom jag enbart flugit i nöjessammanhang och inte i jobbet har det liksom hört till. Och jag är inte ensam om det. Det är nästan obligatoriskt att lägga ut en bild på Facebook på vin- eller ölglaset på flygplatsen när det ska flygas på semester, oavsett om klockan är 8 på morgonen. Det är förstås en euforisk känsla att sitta på en flygplats och vara på väg på semester, och då får man göra lite konstiga saker. Som att dricka alkohol till frukost.

Numera kan jag inte göra det eftersom jag inte tål alkohol. Och jag var ganska rädd när jag klev in på Arlanda. Men det som tidigare grabbat tag i mig och kört klorna rakt in i hjärtat kändes nu bara som små vaga stick som snart försvann. Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka. Alltså gick jag och tänkte på att jag tänkte på alkohol. Men jag tänkte i och för sig bra saker. Som att jag faktiskt inte ville dricka. Jag tänkte inte att jag inte får, utan att jag inte vill. Och det kan jag tacka en av mina absolut klokaste vänner för. Hon lärde mig tidigt på min nyktra resa att jag ska spela hela filmen. Inte bara den frestande trailern.

Det vill säga – jag ska tänka flera steg längre än bara att det vore himla trevligt att ta ett glas nu. Och jag vet precis vad som skulle hända om jag tog ett glas. Jag skulle inte vilja lämna baren överhuvudtaget. Och om jag händelsevis skulle lämna baren för att hinna med flyget så skulle dagarna i Italien bara gå ut på att så snabbt som möjligt ta mig från bar till bar.

Jag har inte ord för hur tacksam jag är att jag slapp det den här gången. Istället kunde jag njuta av fantastiskt god mat. När jag drack var mat bara en parentes som skulle klaras av så fort som möjligt, så att jag kunde ägna mig åt det som var viktigt – vin. Jag kunde njuta av alla sevärdigheter och en fantastisk biltur uppe i alperna. Jag kunde vara lugn i en, åtminstone i svenska mått, galen trafikstockning, eftersom jag inte hade bråttom till nästa vinglas.

Men för att stanna kvar i känslan av att inte vilja dricka måste jag hela tiden putsa på min mentala rustning. Det gör jag genom att varje morgon ta en liten stund innan jag går upp och tänka på hur jag vill att min dag ska se ut och bestämma att vad som än händer just idag så ska jag inte dricka. Varje kväll går jag igenom dagen och tänker på det som varit bra och vad jag hade kunnat göra bättre. Och jag försöker frammana en känsla av tacksamhet. Ibland när livet snurrar på i hög hastighet är det lätt att glömma bort att jag har enormt mycket att vara tacksam för, även om jag fortfarande har många mål som jag strävar mot. Och så det där med att spela hela filmen. Mitt absolut viktigaste verktyg när jag drabbas av alkoholsug. Vill jag verkligen uppleva den där totala kontrollförlusten igen och konsekvenserna som kommer av den?

Nej, det vill jag inte, men jag vet vid det här laget att det inte är någon självklarhet att känna så eller att ha förmågan att hålla stånd när sjukdomen knackar mig på axeln. Därför måste jag ständigt putsa på min mentala rustning.

Till sist vill jag dela med mig av en smått komisk reflektion som mitt resesällskap gjorde när vi satt fast i bilkön på väg tillbaka från alperna till Bergamo. Han har för övrigt en helt normal relation till alkohol. Vi körde genom en dal där det på bergsidans södersluttning fanns hundratals terrassodlingar med vad som såg ut att vara vin.

”Titta vilket enormt arbete de har lagt ner”, sa han. ”De har burit tonvis med sten för att kunna bli lite fulla.”

Ja, alkohol är onekligen en stark motivator, och givetvis en trevlig sällskapsdryck för de som kan dricka utan att det blir tråkiga konsekvenser. Jag kan det inte, och har äntligen funnit ro i det.

 

*Bilden är från en utställning på Milanos flygplats. Jag har ingen aning om vad utställningen handlade om eftersom min italienska är obefintlig. Men jag gillade den där gubben. Det är så jag vill tänka mig min mentala rustning.