Den feta prislappen på vinflaskan gör mig inte mindre beroende

Där jag bor, ute på landsbygden, finns det fyra Systembolag inom en radie på cirka tre mil. För mig var det väldigt viktigt att alternera mellan dessa så att jag inte framstod som en person som drack för mycket alkohol. I genomsnitt handlade jag tre gånger i veckan, och att handla på onsdag (lillelördag) ansåg jag var godkänt. Även torsdag (som ju nästan var fredag, jag kanske var en person som var ute i god tid). Fredag och lördag var det självklart godkänt att köpa alkohol. Problemet var måndagar och tisdagar.

Efter som jag aldrig visste hur en dag skulle sluta när jag var aktiv i mitt beroende, så kunde det mycket väl vara så att jag på måndag eftermiddag ansåg mig vara tvungen att köpa vin, trots att jag inte alls hade de planerna tidigare samma morgon. Det var inte jag som bestämde när det skulle drickas. Och att köpa alkohol på en måndag eller tisdag tyckte jag var lite väl genomskinligt. Problemet löste jag genom att köpa dyra viner och till det Systembolagets presentpåsar. Eftersom personalen på Systembolaget är osedvanligt hjälpsamma diktade jag snabbt ihop en historia om vem presenten var till. Han eller hon var väldigt förtjust i spanska/franska/italienska viner. Personalen måste ha tyckt att jag var världens mest givmilda kompis som så ofta köpte dyra viner i present. Eller så fattade de precis vad det egentligen handlade om.

Bubbelvin var också ett säkert kort, tyckte jag. Jag kunde alltid låta påskina att något fantastiskt hänt, och därför skulle det firas. Dessvärre räckte det ju inte med en flaska vin, utan jag köpte för det mesta två. Jag vågade inte storhandla, utan köpte bara så pass att jag hjälpligt skulle kunna fungera dagen efter. Bag in box-vin var förödande för mig och jag slutade köpa det långt innan jag fick hjälp att sluta dricka.

Denna historia är inte på något vis unik bara för mig. Jag har hört andra berätta precis samma historia oavsett om de bor i Stockholm, Göteborg eller andra större städer. Man får helt enkelt ta sig tiden att åka några mil extra eller köpa svindyra viner/spritsorter/öl för att upprätthålla den där viktiga fasaden. De allra flesta av oss människor vill att andra människor ska tycka bra om oss. Vi kräver inte att de ska älska oss, men åtminstone tycka att vi är okej. Eftersom jag tyckte att jag var en dålig människa för att jag var alkoholberoende var jag säker på att andra skulle tycka det också.

Middagar och kalas hos andra människor var också en arena där det gällde att hålla fasaden uppe. De sista åren gick jag sällan på sådana tillställningar eftersom jag helst ville sitta och dricka ensam, men om jag gjorde det så drack jag för det mesta inget eller väldigt lite, och åkte istället hem ganska tidigt för att kunna dricka den mängd jag ville i min egen takt.

Jag lärde mig snabbt att läsa av vilken typ av middag jag var på – det vill säga om det var okej att servera sig själv av vinet eller om det var så att värden och värdinnan skötte om den saken. Om det var det senare varianten var det näst intill tortyr. Medan alla andra kunde sitta och smutta på sina vinglas i en trekvart hade jag egentligen velat göra slut på mitt glas på sju minuter. Men det kunde jag förstås inte göra, det hade inte sett bra ut. Så jag satt där och våndades och räknade minuterna tills jag kunde gå hem utan att verka oartig.

Även idag kan jag fascineras över hur länge ”normala” människor kan sitta med sina vinglas. Det är väl någon slags störning och jag kan faktiskt skratta lite åt det nu. Liksom faktumet att jag har ett lager hemma av Systembolagets presentpåsar som kommer att räcka resten av mitt liv. Jag tar en då och då om jag ska ge bort en present, men numera fyller jag påsen med annat än alkohol.