Den sjuka delen i mig skriker ”drick!”

Du som har varit nykter så länge måste väl kunna ta ett glas nu? En fråga jag fick efter att ha varit nykter i ungefär nio månader. Jag svarade reflexmässigt: Nej, det kan jag inte. Jag kan aldrig mer dricka. Sedan tänkte jag inte mer på det. Inte förrän några månader senare när tankar på alkohol började bli allt mer påträngande.

Jag hade ju faktiskt varit nykter ett helt år. Jag kanske inte var alkoholberoende i alla fall? Jag kanske var speciell? Botad genom ett års avhållsamhet. Tretton månader faktiskt. Och sex dagar. Man vet ju aldrig.

Egentligen så borde jag ha reagerat på mitt eget tankesätt. Om jag inte är alkoholberoende, varför är det då så viktigt för mig att prova om jag är botad? Varför är jag villig att ta risken? Hur många gånger om dagen tänker en frisk människa på alkohol? Noll, är de svaren jag har fått när jag frågat. Noll gånger om dagen tänker en frisk människa på alkohol en vanlig dag. Hur många gånger om dagen tänker en nötallergiker på att äta nötter? Visst, hon fick åka till akuten med en allergichock sist hon åt några, men hon kanske blivit frisk nu? Hon har ju inte ätit nötter på ett år. Kanske skulle hon prova?

Varför är det så viktigt med alkohol för en alkoholberoende?

Bortsett från att jag var fysiskt beroende av alkohol, och det är något som förhållandevis snabbt försvinner, så var alkoholen för mig en tröst. Medicin mot ångest och en orolig själ. Sedan blev medicinen själva sjukdomen, men det ville inte jag se för vad skulle jag då göra? När jag tänkte på alkohol efter ett års nykterhet så tänkte jag inte på alla ledsamheter alkoholen medfört i mitt liv. Jag tänkte på trevliga saker som gemenskap med andra människor, att ha roligt, mysigt. Att vara som alla andra. Kanske var jag frisk nu? Jag beslutade mig för att prova.

Det tog ungefär tre månader. Sedan var jag tillbaka där jag slutade. Utom kontroll.  Varje gång jag drack tänkte jag att denna gång skulle bli den sista. Jag insåg att jag inte på något vis var botad. Jag försökte sluta, men kunde inte. Och för varje vecka blev det allt värre. Veckorna blev månader. Ångesten växte i takt med min konsumtion. Skammen. Hur kan man vara så jävla dum? Månaderna blev ett år. Jag sjönk allt djupare ner i en depression. Känslor av skuld, skam och värdelöshet var det enda som existerade i mig. Och skräcken. Tänk om jag inte kunde ta mig ur det här igen? Tänk om jag skulle sluta som pappa? Ensam. Utstött. Död. Jag insåg att jag behövde professionell hjälp, men den där skammen stod i vägen. Jag måste klara detta ensam.

Efter drygt ett år i mitt återfall tog jag tjänstledigt från jobbet i fyra veckor för att kunna sluta dricka. Jag insåg att det skulle bli svårt. Det gick inte i ekorrhjulet jag befann mig i. Att plocka bort alkoholen gjorde mig apatisk. Det var tanken på alkohol som fick mig att kliva upp på morgonen och åka till jobbet. På kvällen skulle jag få dricka. Inte alltid särskilt mycket, men jag var tvungen att få i mig alkohol annars rasade ångesten och jag kunde inte sova.

Den officiella orsaken till min tjänstledighet var att jag skulle skriva klart en bok. Första veckan drack jag bort. Resterande tre var jag nykter och skrev på min bok, men mådde så dåligt att jag genast började dricka när jag började jobba igen.

Mitt i allt detta bytte jag jobb. Det nya jobbet var som att komma till en annan planet. Jämfört med arbetsbelastningen på mitt tidigare arbete var det som att bromsa ner hastigheten från 150 till makliga 70. Det fick mig att må om något ännu sämre. Att hålla hög takt i arbetet var det enda som gjorde dagarna uthärdliga.

Arbete har jag också haft en osund relation till. Sannolikt för att jag hela tiden kände ett behov av att gottgöra. Eftersom jag tyckte att jag var en så dålig människa som inte kunde hantera alkohol så skulle jag åtminstone arbeta hårt.

Efter två månader på det nya jobbet, där det fanns gott om tid att älta alla mina problem, gick det inte längre. Jag var så deprimerad att jag konstant tänkte på självmord.  Hur skulle jag kunna ta livet av mig utan att det såg ut som just det – självmord? För jag ville verkligen inte leva som jag gjorde. Helt utom kontroll. Men ibland glimtade det till. Jag visste ju att gick att sluta. Jag visste ju att det gick att leva utan alkohol och att det faktiskt inte bara var helt okej utan fantastiskt. Det var bara det att för att få hjälp måste jag ju be om den, och då måste jag ju berätta om mitt nederlag – återfallet. Hur kan man vara så jävla dum?

Jag sökte hjälp i alla fall och har fått den bästa man kan tänka sig.

Återfall är en naturlig del i tillfrisknandet. Det är inte önskvärt, det kan vara livsfarligt – men det är väldigt vanligt. Jag har hört många historier som liknar min. Vi slutar dricka, vi mår toppenbra, så toppenbra att vi slutar tänka på sjukdomen vi bär. Med det menar jag inte att jag varje dag måste vältra mig i elände för att låta bli att dricka, men jag behöver påminna mig om att jag har en beroendesjukdom och ta hänsyn till den. När jag sökte hjälp första gången, 2012, så hade jag inga problem med att erkänna att jag var alkoholberoende. Men idag kan jag se att jag hade problem med att acceptera det. Som en tjurig barnunge var jag tvungen att testa igen och igen.

Jag har några gånger fått frågan hur jag tänkte, vad som egentligen hände i mitt huvud innan återfallet. Den kortaste och enklaste förklaringen är att en flyktig tanke utvecklades på några månader till en kakafoni av tankar som snurrade runt i huvudet på mig nästan varje vaken minut av dygnet. Den sjuka delen i mig skriker konstant: ”drick!” och den friska delen viskar ”nej”. Jag var tudelad. Det var som att två personer bodde i mitt huvud. Det låter sjukt och det är precis vad det är. Dessa två slogs konstant under flera veckor och till slut gav jag upp. Jag orkade inte höra tjatet i mitt huvud. Den sjuka delen vann. Övertygad om att jag kanske inte alls var alkoholberoende så provade jag att dricka. Och som sagt – ett år, en månad och sex dagar utan alkohol hade inte botat mig. Det finns ingen bot för alkoholberoende, men det går att bli symptomfri.

Idag är jag 100 procent övertygad om att jag är alkoholberoende och jag accepterar det. Jag är villig att ta hänsyn till det. Imorgon är det fredag och jag ser fram emot att vakna nykter på lördag och söndag morgon. För mig är det som en gåva, mer värdefull än något annat.

Önskar er alla en fin helg!