”Det är fan bara att rycka upp sig”

Den 30 september 2012 dog min pappa. Det var hans födelsedag. Han blev 66 år gammal. När jag tittar på bilden av pappa från 1947, när han var en litet barn, förundras jag över vilka vägar livet kan ta. Han dog helt ensam och utstött. Jag hade inte pratat med honom på ett och ett halvt år. Men jag ringde honom veckan innan han dog. Jag ville be om förlåtelse för något jag sagt. Han svarade inte. Mina sista ord till pappa kommer därför förbli ”dra åt helvete”. Det var det sista jag sa till honom ett och ett halvt år tidigare innan jag slängde på luren.

Dra åt helvete. Det är ofta man känner så för alkoholister. Dra åt helvete. De är egocentriska, lägger skulden för sin misär på alla utom sig själva, de säger och gör saker som ingen frisk människa skulle göra. De skadar sig själva och andra. Sådan var min pappa i sjukdomen. Sådan var jag.

Dra åt helvete. Mina sista ord till pappa.

Det är ganska många år sedan nu, men jag minns det klart. Jag bjöd in pappa till mitt bröllop trots mammas varningar. Han kom, drack för mycket och gjorde bort sig. Jag skämdes. Den gången tog det ett år innan jag pratade med honom igen. Mamma försökte beveka mig. Sa att han var sjuk. Att alkoholism är en sjukdom. Jag hånskrattade. Alkoholism är ingen sjukdom. Det är fan bara att rycka upp sig.

Bara att rycka upp sig…

Vem vill dö ensam och utstött i total misär? Det måste ändå göra jävligt ont att dricka ihjäl sig. Organ efter organ upphör att fungera. Att vara så fullkomligt besatt att du dag efter dag fortsätter att dricka trots att du är döende. Det måste göra jävligt ont. Vem vill dö så?

Givetvis ingen. Sedan dess har jag omvärderat min syn på alkoholism eller alkoholberoende som det heter numera. För mig är det idag självklart att det är en sjukdom. Det jag har sett och upplevt ger ingen annan rimlig förklaring. Läkarvetenskapen säger att det är en sjukdom. För den som vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag åter beroendeforskaren Marcus Heiligs bok ALKOHOL, DROGER OCH HJÄRNAN Tro och vetande utifrån modern neurovetenskap (Natur & Kultur, 2015). Idag förstår jag att alkoholberoende är en sjukdom och att jag själv har den.

Lite slarvigt kallar jag alkoholberoende för galenskap. För det är så det känns stundvis. En bio-, psyko-, social sjukdom kallas alkoholberoende på ett mer professionellt sätt. Det är många faktorer som spelar in för att utveckla sjukdomen. Bara för att jag har ärvt en viss uppsättning gener betyder det inte att jag måste utveckla alkoholism. Men ett hjärtskärande faktum är att en mycket stor andel av de människor jag har träffat som är alkoholberoende har vuxit upp med minst en förälder som är alkoholberoende. Så går det i arv. Från generation till generation…

Jag har tänkt mycket på varför jag var så negativ till att ta till mig att alkoholberoende är en sjukdom. Varför var jag så hånfull och nedlåtande? Varför sa jag att ”det är bara att rycka upp sig”? Trodde jag verkligen att min pappa med berått mod gick in för att sabba mitt bröllop? Jag vet inte vad jag tänkte. Jag var bara arg. Arg för att han inte kunde uppföra sig på mitt bröllop.  Och besviken. Jag reagerade instinktivt när mamma bad mig ha förståelse. Det är fan ingen sjukdom. Bara att rycka upp sig.

Har jag valt att acceptera sjukdomsbegreppet bara för att jag själv är drabbad? Behöver jag en ursäkt? Att alkoholberoende är en sjukdom är sannerligen ingen ursäkt för mitt beteende när jag var aktiv i sjukdomen, men det är en förklaring. Och det är en förklaring jag behöver för att kunna tillfriskna. Det är en förklaring anhöriga behöver för att inte gå under när de ser en mamma, en pappa, en syster, bror, dotter, son, make, maka eller vän förstöra sitt liv.

Att förneka sjukdomsbegreppet handlade för mig om en rädsla för kontrollförlust. Om alkoholberoende är en sjukdom, då har jag ju i längden ingen egentlig kontroll över mitt drickande. Listig, falsk och stark brukar sjukdomen benämnas som inom AA-litteraturen och inget kan vara mer sant. Första gången jag tänkte tanken att jag möjligen hade en osund relation till alkohol så var det redan försent. Försent i bemärkelsen att kunna backa bandet och skapa en normal relation igen. Alkoholberoende är en progressiv sjukdom, det vill säga den förvärras med tiden även om jag inte dricker på ett tag. När jag väl börjar dricka igen så är det med stor sannolik i samma takt som jag drack tidigare, ofta ännu värre. En nedåtgående spiral som bara har ett slut – för tidig död. Antingen ensam i misär, i en olycka eller genom självmord. Det handlar om en dödlig sjukdom som skördar flera tusen liv varje år, bara i Sverige.

Jag ville inte hamna i den statistiken, så jag sökte hjälp efter att min pappa gick bort. Min väg har varit oerhört krokig och jag har fått uppleva det vansinne som är förknippat med den här sjukdomen. Det handlar om ett vansinne och en besatthet som sannolikt är omöjlig att förstå om man inte har upplevt det själv. Och faktiskt knappt då heller.

I takt med mitt eget tillfrisknande har jag börjat förstå vilket helvete min pappa levde i. Att han, trots att sjukdomen var så långt framskriden, var en människa bakom den trasiga fasaden. En människa som med all säkerhet var skräckslagen inför kraften i sjukdomen och förtvivlad över allt han förlorat. Han måste, åtminstone det sista året, förstått att han var döende.

Jag förstår att han älskade mig och mina syskon genom små saker han gjorde, och att han gjorde så gott han kunde ut efter de förutsättningar han hade. Men han var, liksom jag, barn till en alkoholberoende far, och min farfar var i sin tur barn till en alkoholberoende och hur det var innan dess kan jag bara gissa. Men jag ser klart och tydligt att om vi ska kunna bryta detta djävulska arv, så måste vi prata. Vi måste lära oss hur sjukdomen fungerar och vi måste spräcka skambubblan, den som hindrar så många från att både erkänna sina problem och söka hjälp.

Jag kommer aldrig få möjligheten att säga förlåt till pappa för mina hårda ord. Jag har ångrat dem tusen gånger. Jag önskar att jag hade haft de kunskaperna då som jag har nu. Då hade jag kunnat skilja mellan person och sjukdom, även om det ibland är oerhört svårt. Bitterhet är alkoholistens ständige följeslagare och för den som står bredvid är det outhärdligt i längden att lyssna till alla verkliga och påhittade oförrätter. Men det var fel av mig att säga som jag gjorde. Jag har inte längre möjligheten att be pappa om förlåtelse, och för det måste jag förlåta mig själv. Något jag har kämpat med i flera år. Jag börjar närma mig.

En reaktion på “”Det är fan bara att rycka upp sig”

  1. Pingback: När alkohol är normen - Nestor förlag & föreläsning

Kommentarer inaktiverade.