En obegriplig längtan

Jag läste en sak för ett par dagar sedan. En kille skrev på Instagram om sitt självskadebeteende. Nu mera skär han sig inte, utan självskadebeteendet yttrar sig på andra sätt. Men han saknar dagarna med rakbladen. Egentligen är det obegripligt. Det låter vansinnigt, men orden fastnade i mig. Jag förstår precis hur han menar.

Eller ja, det kan jag ju inte säga att jag förstås gör, jag känner ju inte honom. Men hans ord väckte en känsla i mig. Första gången den där känslan dök upp blev jag förvånad och förvirrad. Jag hade varit nykter i kanske ett halvår. Jag kom på mig själv med att längta efter det där mörkret som omgärdade mitt liv när jag drack. För hur det än såg ut så var kaoset min vardag. Det välkända. Kaos förstod jag mig på, för det hade jag levt i hela mitt liv.

Ljuset bländade mig. Jag jämförde drickandet med att snubbla om kring i en mörk snårskog med många potentiella gömställen. Att bli nykter var som att kliva ut på en ljus slätt där jag inte kunde gömma mig någonstans. Jag var tvungen att konfrontera alla hinder på vägen. Det fanns inga gömställen.

Så ibland kom den där längtan efter mörkret, hur obegripligt det än låter. I början var den stark. Den svepte med mig och bara det faktum att jag hade en längtan efter mörker gav mig mer ångest än själva mörkret. Hur kan man längta efter något sådant?

Den där längtan kan komma fortfarande komma över mig ibland. Särskilt när något går fel i mitt liv. Om jag känner mig ledsen eller sårad. Då längtar jag efter den där mörka snårskogen att gömma mig i.

Det är en obegriplig längtan som jag inte förstår själv. Jag vet hur farlig den där snårskogen är. Den är inte bara full av gömställen. Den är också full av slukhål.

Det är en obegriplig längtan.