Får den som har varit världens sämsta förälder ställa krav?

Svaret på den frågan är givetvis ja. Men faktum är att jag fortfarande tycker att det är jobbigt när den typen av situationer uppstår då jag måste vara ”hård”. Inom mig finns en rädsla för att jag, som varit världens sämsta förälder, inte har ”rätt” att ställa krav på mina barn. Det är en absurd tankegång eftersom gott föräldraskap bland annat innebär att ställa krav och sätta gränser.

När jag var som sjukast under några år var jag ingen bra mamma. Det var inte så att jag drack tills jag däckade på köksgolvet eller slog mina barn, men jag var inte närvarande så som jag borde ha varit. Jag stängde in mig i mitt arbetsrum och drack. Eller satt efter läggdags under köksfläkten och drack och kedjerökte. Jag var alkoholpåverkad inför mina barn. Jag lovade saker jag inte kunde hålla. Jag fixade fredagsmys med film, godis och mjuka filtar i soffan, men jag satt inte där. Jag gömde mig med mitt vin. Jag såg inte hur mina barn mådde för jag var så upptagen med att må dåligt själv. Jag överkompenserade ständigt med pengar och prylar. Trodde att jag kunde köpa mig fri. Att det inte var så farligt. De hade ju allt materiellt de behövde och lite till.

Att vakna upp ur det vansinne ett alkoholberoende innebär var plågsamt. Insikten om hur mitt beroende och mitt beteende skadat andra kom som en riktig käftsmäll. Utan hjälp att hantera det hade jag sannolikt inte lyckats ta mig vidare. En av mina absolut klokaste vänner sa något som har hjälp mig mycket. Både i att hantera mina känslor kring mitt bristande föräldraskap och mina känslor kring det jag själv upplevde som barn med en alkoholberoende pappa.

”Du gjorde så gott du kunde”, sa hon. ”Det kanske inte var så bra som du önskar, men det var ditt bästa just då.”

Idag kan jag bättre och jag är oändligt tacksam för att jag får chansen att vara förälder. Mitt yngsta barn fyller snart 14 år, och det är en brytningstid där nya standarder och normer ska sättas. Det blir många diskussioner om vad som är tillåtet och inte. Vilka tider på dygnet det är okej att vara ute, hur det ska se ut i det egna rummet eller i köket när man har fixat något att äta. Eller i badrummet för all del när man har duschat. Vilket språkbruk som ska användas (eller inte), hur många timmar i sträck man får spela dataspel eller när man bör stänga av dataspelet på kvällen. Ibland gör fjortonåringen något dumt som måste få konsekvenser. Hur ska dessa konsekvenser se ut?

Allt det där är saker som alla föräldrar måste deala med. Och för det mesta har jag inga problem med det. Men ibland kommer tankarna – tar jag i för mycket? Är jag för hård? Försöker jag överkompensera åt andra hållet nu för att jag var en dålig mamma under flera år? Och den allra värsta tanken – vad säger jag om han i tonårstrotset säger något i stil med ”vem är du att tala om hur saker och ting ska vara, du brydde dig ju inte förut”.

Han har aldrig sagt så. Kanske finns det inte ens i hans föreställningsvärld att säga så. Och om han nu sa så, skulle det vara så farligt? Skulle det inte snarare vara en naturlig fråga med tanke på hur våra liv såg ut?

Jag ställer krav och sätter gränser av samma anledning som andra föräldrar – jag bryr mig och älskar mina barn. Men jag måste då och då ta den där diskussionen med mig själv när det som varit gör sig påmint. Jo, jag har rätt att ställa krav, trots att jag har varit världens sämsta förälder. Att låta det förflutna definiera nuet och framtiden är ett lika stort vansinne som alkoholberoendet i sig.