Han ligger där uppe i Härjedalen i en snödriva, och där kan han gott ligga

Jag vet sedan åren då jag körde motorcykel att det finns tillfällen när det är en dålig sak att släppa på gasen även om det är vad man helst skulle vilja göra. Till exempel i kurvor. Ännu värre är det att bromsa. Samma sak gäller i ridning, till exempel vid hoppning. Tydligen är det så även vid snöskoterkörning.

För två år sedan hade jag aldrig sett en snöskoter IRL, än mindre kört en. Men med en norrlänning som livskamrat går det antagligen inte att undvika snöskotrar i längden. Från att jag kört så sakta och försiktigt att den stackars skotern stängt av sig själv för att inte brinna upp (kylningen består av snö som sprutar upp från bandet) så klarar jag nu att köra i sådan hastighet att detta fenomen inte längre inträffar.

Men så är det det där med att köra på lite kluriga ställen där det lutar kraftigt i sidled. Jag vet att jag måste hålla hastigheten uppe för att inte välta, men så kommer tvekan. Om jag håller hastigheten uppe och det går åt skogen i alla fall, så kommer det göra mycket ondare än om jag håller låg hastighet. Men den låga hastigheten kommer att få ekipaget att välta. Det är liksom en naturlag. Ända fegar jag. Och välter. Eller kör fast i meterdjup snö därför att jag vill stanna och fundera på om jag klarar det som ligger framför mig. Och M. förklarar pedagogiskt att ”släpper du gasen går det åt helvete”.

Släpper du gasen går det åt helvete. Det är lite så det är med livet i största allmänhet, tycker jag. Ibland kommer jag till passager där jag vill släppa gasen. Helst tvärbromsa och kliva av därför att jag är rädd. Klarar jag detta? Vågar jag? Risken är att jag kommer fram till att jag inte klarar det. Att jag inte vågar. Jag välter eller kör fast.

Jag menar inte att man ska dundra igenom hela livet med full gas utan att sakta ner och reflektera, men ibland måste man våga hålla hastigheten uppe trots att det är skrämmande. Just nu vänder jag upp och ner på mitt liv för att jag tror att det är bra för mig. Jag har sagt upp mig från ett fast jobb. Jag har äntligen tagit tag i den där magisterexamen jag tänkt på i flera år. Jag söker en tillvaro där jag kan må bra, och så småningom kunna hjälpa andra människor att må bra.

Men jag är rädd för typ allt. Jag har haft en liten fan på axeln i många år som ständigt talat om för mig att jag inte duger, att jag inte kan. Den senaste tiden har vi haft allt hetsigare diskussioner. Efter omkullkörningen med skotern fick han inte åka med längre. Han ligger där uppe i Härjedalen i en snödriva, och där kan han gott ligga. Jag vet vad jag kan och klarar. Jag vet att jag duger. Det handlar inte om vad jag egentligen åstadkommer, utan det handlar om att jag gör mitt bästa i stunden och mer än så kan ingen människa göra. Men det underlättar om jag vågar hålla farten uppe och inte hindras av tvivelaktiga tvivel på mig själv.