Jag hade en psykisk rondellslip i hjärnan

Att minnen och känslor bleknar och ibland till och med vittrar bort är ett av det mänskliga psykets mest geniala drag. En överlevnadsstrategi helt enkelt. Om traumatiska minnen och känslor dag efter dag skulle upprätthålla sin ursprungsstyrka skulle vi helt enkelt bli galna. Därför lindrar tiden oftast vår smärta genom att sakta, sakta slipa av de vassa kanterna på våra värsta minnen.  Men när det kommer till alkoholberoende är den där egenskapen i det mänskliga psyket en förbannelse.

Ångest. Bara ordet ångest ger mig faktiskt lite ångest. Dock inte i närheten av hur mycket ångest jag hade när jag var som sjukast och tvångsmässigt drack alkohol. Trots att jag är en van skribent kan jag inte finna orden för att beskriva hur ångest på sitt värsta känns. Men den som själv upplevt kolsvart, klösande, kvävande ångest vet vad jag menar. Vilken fysisk smärta som helst är att föredra.

Det tog ganska många år innan jag började se sambandet mellan alkoholen och ångesten. Och när jag väl gjorde det, så lovade jag, jag till och med svor inför Gud, att aldrig mer dricka bara jag slapp ångesten. Jag menade varje ord. Jag var just då fullkomligt övertygad om att jag aldrig skulle dricka igen.

Men bara några dagar senare gjorde jag det i alla fall. Mitt psyke slipade av de vassa kanterna på det där ångestfyllda minnet på bara några dagar. En egenskap, som i alla andra sammanhang är en överlevnadsstrategi, blev i detta en förbannelse.

Det var nog inte så farligt ändå.

En frisk människa som av någon orsak hade upplevt så kraftig ångest hade sannolikt burit en klar bild av händelsen under lång tid innan den började blekna. En frisk människa hade aktat sig för det där som orsakade så kraftig ångest.

Men inte jag. Mitt psyke måste ha haft en stor jävla rondellslip där inne i min hjärna, för alla traumatiska minnen och känslor kring alkoholen slipades ner på rekordtid.

”Tiden läker alla sår”. Ett gammalt ordspråk som innefattar just den där överlevnadsstrategin i det mänskliga psyket. Riktigt sant är det ju inte förstås. Tiden läker inte alla sår. Ofta blir det ärr. Ärr som ömmar. Men det går att leva med till skillnad från öppna sår. Jag är tacksam över att vissa minnen bleknar med tiden.

Andra minnen vill jag inte ska blekna. Jag vill behålla dem i dess ursprungsstyrka resten av livet. Varje nyans, varje doft, varje känsla. Lyckliga minnen. Vackra minnen. Om jag kunde skulle jag spara dem i en alldeles speciell ask dit min psykiska rondellslip inte når. Men det går förstås inte.

Det är priset jag måste betala för att slippa de vassa kanterna på andra mindre lyckliga minnen.