Jag ljög rätt ofta som barn

Jag ljög rätt ofta för mina kompisar när jag var barn. Inte bara när jag visste att pappa var full och jag inte ville att någon av dem skulle komma hem och se det, utan också i andra sammanhang. Till exempel när jag ville vara ifred och läsa. Jag var storkonsument av böcker och tämligen ofta föredrog jag sagornas värld framför den verkliga. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det har följt med mig upp i vuxen ålder.

Jag är fortfarande storkonsument av böcker i nästan alla genrer, men det bästa jag vet är en riktigt bra saga. Trots att jag fyller 45 år i höst, så ser jag spåren efter dem över allt i skogen. Tomtarna, trollen, alverna, vättarna. En sten övervuxen med mossa är aldrig bara en sten…

Kanske var mitt besjälande av stenar och stubbar ett sätt att hantera tillvaron när jag var barn. Om jag nu inte rände i skogen ensam så satt jag hemma och skrev små sagor som jag aldrig någonsin lät någon läsa. Kanske borde jag ha slutat med de där fantasierna där jag blev vuxen, men de har aldrig riktigt lämnat mig. En sten övervuxen med mossa är fortfarande aldrig bara en sten…

Jag älskar böcker. Jag älskar känslan av att köpa en bok, höra det där karaktäristiska knakande ljudet när man öppnar en ny bok. Och när jag har läst den väljer jag omsorgsfullt ut en plats i bokhyllan. Ska den få stå på hedersplats eller inte? Slänga eller ge bort är uteslutet. Jag har ju liksom adopterat den. Jag har ett ansvar för den. Jag älskar den oavsett vad jag tycker om innehållet. För det mesta i alla fall…

För många år sedan passerade jag en samling ekar. I samma ögonblick som jag passerade så lyfte en jätteflock med fåglar. Eftersom jag inte kan se skillnad på skator och kråkor ens, så vet jag inte vad det var för fåglar, men med bestämdhet kan jag säga att det var kråkfåglar. På bara några sekunder drog en hel roman genom huvudet på mig. Och jag bestämde mig för att det var kajor jag såg. Jag gillar namnet. Och bestämde mig genast för att första kapitlet skulle heta ”Knaperstekta kajor”.

Alldeles nyligen skrev jag äntligen klart den där boken. En klassisk saga för barn, och jag har haft så roligt när jag skrev den. Men det som möjliggjorde skrivandet var beslutet att söka hjälp. Att ta emot hjälp och välja livet. Och precis som när jag var barn flydde jag ofta till sagans värld när det var tufft. För det är tufft att nyktra till och hitta tillbaka till ett vettigt liv. Men det är värt allt. Varenda tår, varenda svettdroppe, varenda sömnlös natt. Och jag är så oändligt tacksam att jag haft mina troll, alver och vättar till sällskap under den tuffaste tiden. Som tur är tog inte historien slut med första boken, så jag får skriva en till. Och för att vara lite klyschig – ungefär så är det väl med livet – vi får en ny chans varje morgon, varje vecka, varje år – inte att stryka över det gamla, men att skriva nytt. Och kanske var vi tvungna att genomgå det där gamla för att kunna skriva det där nya, riktigt bra kapitlet?