Jag var som en krokodil – stor käft och små öron

När jag var aktiv i mitt alkoholberoende, det vill säga medan jag fortfarande drack alkohol och inte förstod att det var ett stort problem för mig och min omgivning, så upplevde jag ofta att jag var omgiven av idioter. Alla var dumma utom jag. Och det gällde i alla möjliga sammanhang. Hamnade jag i en debatt så var min åsikt den enda rätta och jag lade ner ohyggligt mycket energi på att övertyga mina motståndare. Jag var ofta tämligen ointresserad av att höra andras argument. Varför skulle jag det? Jag hade ju rätt. Jag var som en krokodil – stor käft och små öron. Ofta sårade jag också människor med ”sanningar”. Sanningar som inte gjorde någon nytta.

Efter hand som jag slutade dricka och fick hjälp att bearbeta beroendesjukdomen, både professionellt och genom AA (Anonyma alkoholister), så klarnade bilden av mig själv. Jag kunde se hur jag faktiskt betedde mig, och jag förstod att det krävdes en förändring av mitt beteende för att kunna hålla mig nykter. Ilska, harm och irritation är farligt för mig. Och jag vill faktiskt inte vara en krokodil. Det var sådant som fick mig att dricka, förutom alla andra hittepåursäkter jag hade.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Alla andra alkoholberoende jag känner berättar liknande historier. Trots avsaknad av äkta självkänsla, eller kanske på grund av avsaknaden, byggde vi upp en grandios självbild. Den hade givetvis tunt skal som det var enkelt att peta hål på, så kanske var det därför vi gick på så hårt i alla möjliga sammanhang. Men faktum är att man inte ens behöver vara alkoholberoende för att bete sig som en krokodil.

Numera undviker jag onödiga strider. Oftast väcker situationer som förr fick mig att gå igång på alla cylindrar knappt några känslor alls idag. Visst är jag fortfarande intresserad av exempelvis samhällsfrågor, men jag inser att det inte är i kommentarsfälten på sociala medier som jag kan göra någon skillnad. Det vill säga – jag inser att det är meningslöst att debattera med krokodiler för de är inte intresserade av vad jag har att säga. Det finns inga argument i världen som kan få dem att ändra åsikt.

Det är ändå med förundran jag följer alla möjliga typer av debatter, forum och temagrupper. Och överallt finns dessa krokodiler. Inte troll, som ju bara vill provocera och dessutom oftast anonymt, utan människor som helt enkelt har rätt. Alltid. Eller som anser sig ha rätten att fälla kränkande kommentarer om sina medmänniskor oavsett om det gäller flyktingpolitik, byggnadsvård, hästhantering, feminism, utseende eller vad som helst annat. Krokodilerna anser förstås inte att det är kränkande, de säger ju bara sanningen. Jag vet, för jag har varit en krokodil.

Något som kommit upp vid ett antal tillfällen de senaste veckorna i mitt flöde på Facebook är filmsnuttar och bilder på bilar som passerat hästekipage i farligt hög hastighet. Ofta med het debatt i kommentarsfälten. Det finns alltså människor som med passion och glöd skriver att hästar minsann inte har på vägen att göra och därför blåser de förbi i 80 knyck. De har rätt att göra så, oavsett vad trafiklagar och regler säger. Jag har själv upplevt det på den tiden jag själv hade häst. Bilar som i hög fart körde så nära att backspegeln nästan nuddade benet på mig. Det tillhör dock undantagen. De allra flesta visade hänsyn och saktade ner när de passerade.

Varför tar jag ett sådant här i-landsproblem som exempel? Ja, egentligen tycker jag inte att det är ett i-landsproblem eftersom det handlar om både människo- och djurliv som är i fara. Jag tar detta som exempel för att jag tycker det är en målande beskrivning på hur det egna krokodilbeteende faktiskt inte bara riskerar att skada andra fysiskt utan även krokodilen själv. Krokodilen är så mån om att ha rätt att krokodilen är villig att riskera sitt eget liv. Att få en häst genom vindrutan är givetvis inte mindre farligt än en älg.

För min egen del gick förstås inte från en dag till en annan att bryta krokodilbeteendet. Och ibland trillar jag dit. Känslorna blossar upp när jag ser en debatt om något jag brinner för. Ibland skriver jag något, ibland inte. Men om jag skriver något så försöker jag verkligen tänka på hur jag formulerar mig och använda mig av den där väldigt enkla regeln – att bemöta andra så som jag själv önskar bli bemött. Både i ord och handling.

Och så använder jag mig en hel del av femårsregeln när det uppstår situationer, både på nätet och i verkliga livet, där en konflikt möjligen kan uppstå – har detta någon betydelse om fem år? Om inte – då låter jag krokodilen glappa med käften bäst han eller hon vill, och jag lägger min energi på något bättre.