Måttligt beroende är ju väldigt lite. Typ nästan inget.

Skam är en känsla närbesläktad med ångest. De följs nästan alltid åt. Att känna skam är ofta ohyggligt destruktivt. Vi gör vad som helst för att slippa känna den. Ljuger. Förtränger. Förnekar. Bedövar oss. Allt det där har jag gjort.

Det fanns en tid när jag hellre skulle huggit av mig ena handen än erkänna att jag var alkoholberoende. Inte bara för att ett erkännande skulle innebära att jag var tvungen att sluta dricka, och sjuk som jag var trodde jag att jag inte skulle kunna leva utan alkohol. Ett erkännande innebar också skam. Skam. Skam. Skam.

Även om WHO, World Health Organisation, deklarerade alkoholberoende som en sjukdom redan på 1950-talet, om jag inte minns fel, så såg jag inte alkoholberoende som en sjukdom, vilket jag berättade om i mitt förra inlägg. En alkoholberoende var för mig en svag människa med bristande vilja och moral. Kanske till och med en dumskalle. Alkoholberoende var för mig synonymt med att sitta och dricka på parkbänken och vara arbetslös. Kanske till och med hemlös. Jag var inget av det. Inte pappa heller. Han var en mycket skicklig yrkesman och arbetade i olika delar av världen med att bygga båtar.

Om jag nu såg på alkoholberoende på det här viset, så var jag övertygad om att de flesta andra människorna runt omkring mig gjorde det också. Och om de fick veta att jag var alkoholberoende så skulle de se ner på mig. Tycka att jag var svag och omoralisk. Kanske till och med en dumskalle…

Lite visste jag då om hur utbredd den här sjukdomen är, och att den är fullkomligt rättvis. Det vill säga – den slår vilt åt alla håll. Kvinnor drabbas i lika hög grad som män. En akademisk utbildning skyddar dig inte på något vis. Pengar skyddar dig inte, inte heller kändisskap eller en fin stamtavla. Det enda man säkert kan säga om alkoholberoende är att lidandet är enormt, oavsett om du sitter i slott eller koja. Både för den som är sjuk och för anhöriga. Och hade jag fortsatt att dricka så hade jag sannolikt så småningom också hamnat på parkbänken arbetslös, och till slut även hemlös.

Men det är inte bara begreppet alkoholist som är skamfyllt. Hela sjukdomen präglas av skam. Att säga dumma saker i berusat tillstånd, göra dumma saker. Ringa folk på fel tid på dygnet. Skicka väldigt personliga sms till fel person. Göra märkliga inlägg på Facebook. Komma försent till jobbet. Eller inte komma alls. Listan på konsekvenser av alkoholberoende är oändlig och för varje dag byggs ångesten på.

Jag kom en dag till en punkt där jag inte orkade mer. Jag mådde så psykiskt dåligt över att vara fullkomligt besatt av alkohol och samtidigt försöka få ihop ett liv med arbete och barn att jag svalde skammen och bad om hjälp. Jag insåg att jag inte skulle klara det här på egen hand. Jag var så rädd och psykiskt utmattad att jag faktiskt inte orkade bry mig om skam. Men den vaknade till liv när jag tog ett återfall efter att ha varit nykter i ett år, en månad och sex dagar.

Hur kan man vara så jävla dum? En fråga jag har hört många gånger från andra som har tagit återfall, från anhöriga som undrar hur det kan komma sig att deras son/dotter/make/maka/syster/bror är så jävla dumma att de dricker fast de vet hur det slutar. Jag har givetvis ställt mig själv samma fråga. Hur kunde jag vara så jävla dum? Det kanske inte är en sjukdom i alla fall? Jag kanske bara är dum i huvudet?

Att vara dum i huvudet vill ju ingen vara. Att uppvisa ett beteende som liknar dumhet är ju därför förenat med stor skam. Det sägs att Einstein sa att definitionen på galenskap är att göra samma sak om och om igen, men förvänta sig ett annorlunda resultat. Vad är alkoholism om inte galenskap?

Jag blev snabbt kaxig i min nykterhet. Jag mådde toppen och var fylld av energi. Nu skulle jag gottgöra och arbeta hårdare än någonsin. Genom hårt arbete skulle jag bita huvudet av skammen. Jag skulle minsann visa världen att här är en alkis som vill göra rätt för sig och betala tillbaka. Jag jobbade mer än heltid på mitt ordinarie jobb som journalist och startade ett bokförlag vid sidan av och gav ut en reportagebok, och så snart det var gjort började jag skriva på en ny bok. Jag arbetade i stort sett varje vaken minut av dygnet. Jag hade så mycket att göra att jag ansåg att jag inte hade tid att gå på AA-möten. Och varför skulle jag sitta där och påminna mig om allt elände när jag nu mådde så bra? Jag ville se framåt, jag ville leva mitt liv på mitt sätt och jag var inte villig att låta alkoholismen diktera villkoren för mitt liv. Jag såg mig själv rida iväg mot solnedgången och leva lycklig i alla mina dagar. Men det blev inte så många fler lyckliga dagar.

Ett återfall kommer inte från ena dagen till den andra. Det är en lång process där du egentligen inte är medveten om vad som pågår. För min del handlade det om att jag slutade ta min ”medicin”, det vill säga, jag slutade påminna mig om sjukdomen jag bär, och det brukade jag göra genom att gå på AA-möten*. Och jag arbetade som en galning. Långt mer än heltid, trots att stress är min värsta trigger.

Plötsligt började min hjärna plocka upp saker till synes från ingenstans. En person, utan kunskaper om alkoholberoende sa till mig: Du som inte druckit på så länge måste väl kunna ta ett glas?

Jag svarade reflexmässigt: Nej! Jag kan aldrig mer dricka.

Men några månader senare, när jag hade stressat sönder mig och nästan glömt att jag ens var alkoholberoende så poppade orden upp. Du som inte druckit på så länge måste väl kunna ta ett glas? Och jag tänkte. Jag kanske kan? Jag kanske inte är alkoholist i alla fall? Jag kanske bara behövde vara nykter ett tag, och det har jag ju varit nu.

Och jag tänkte på vad utredningen hade visat. Måttligt beroende konstaterade den. Måttligt beroende. Måttligt är ju väldigt lite. Typ nästan inget. Tänkte jag.

Så efter ett år, en månad och sex dagar provade jag om jag var botad från mitt alkoholberoende. Det var jag inte. Det tog mig nästan 18 månader att hitta modet och orken att be om hjälp igen. En av de värsta sakerna som stod i vägen för mig var skammen. Hur kunde jag vara så jävla dum?

Men det handlar som sagt var inte om dumhet. Det handlar om en lömsk process som kan vara svår att se. Vi behöver kunskap för att lära oss att se. Jag ser på mitt återfall som en lärdom. Dyrköpt förvisso, men kanske var det den vägen just jag var tvungen att gå. Och det handlar inte om hur många gånger man faller, det handlar om hur många gånger man tar sig upp. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och den här sjukdomen. Jag önskar bara att jag hade vågat söka hjälp tidigare.

*Angående AA. Jag representerar inte AA. Men AA har hjälpt mig. Var och en måste hitta sin egen väg.