Packa pappas kappsäck

Dagen efter att pappa hittades död åkte jag till hans lägenhet för att samla ihop papper som var viktiga för att reda upp dödsboet. Det som mötte mig var en misär som inte ens går att beskriva i ord. Flaskor, burkar, systemkassar i hundratal. Men i hallen stod också en ryggsäck som såg nästan ny ut. I den stoppade jag de papper jag hittade som jag trodde skulle behövas.

Det jag har kvar efter pappa är några böcker, en ask med foton och den där ryggsäcken. Jag brukar ha den med mig när jag går på längre skogsturer och utflykter. På något vis känns det förtröstansfullt att bära på pappas ryggsäck. Ungefär som att åtminstone hans ryggsäck får uppleva allt det som han gick miste om när han drack ihjäl sig. Jag vet att han inte ville dö i den där misären. Jag vet att han drömde om ett värdigt liv, men han hittade inte ut ur mörkret. Jag önskar så att han hade gjort det.

Vid det här laget tar jag inte nykterheten för given. Det är inte bara en gulsvart ryggsäck jag ärvt av pappa utan också en annan typ av ryggsäck. En osynlig som ibland tynger mig så mycket att jag baxnar och nästan faller baklänges.

Den där klichén ”lev i nuet” irriterade mig omåttligt förr. Vad fan då lev i nuet? Jag är väl här? Nu? Då lever jag väl i nuet? Eller ska jag bara sitta som nån slags Tjuren Ferdinand och lukta på blommorna? Det går ju inte. Jag har massor att göra. Jag är på väg någonstans. Jag hinner inte med sådant dravel. Tyckte jag. Och sköljde ner irritationen med en flaska vin eller två.

Men den där klichén har blivit ett av mina viktigaste redskap för att leva utan rädsla och ångest. Om jag har privilegiet att befinna mig på en fjälltopp så försöker jag numera verkligen vara på den där fjälltoppen. Eventuella bekymmer får vänta tills jag kommer ner igen. Och oavsett vad det är för bekymmer så finns det ingen orsak att låta upplevelsen av fjälltoppen gå mig förbi. Bekymren kan jag ta tag i sedan. Om jag nu över huvud taget kan göra något åt de där bekymren. Kan jag inte det så är det meningslöst att ens tänka på det. Kan jag göra något så är det bäst jag gör något istället för att gruva mig. Jag gör det jag kan och mer än så kan ingen människa göra.

Pappas ryggsäck, som jag för fyra och ett halvt år sedan fiskade upp ur obeskrivlig misär, har på något vis blivit en symbol för det liv jag vill leva, nykter och trygg. Ett liv som han aldrig fick. Men hans svartgula ryggsäck fungerar också som en påminnelse om den osynliga ryggsäcken jag bär. Den som aldrig får bli så tung igen att jag faller baklänges.