Rädslan har många skepnader

Hur går man tillväga om man är orolig för att en vän eller anhörig dricker för mycket? Jag har fått den frågan några gånger och det finns verkligen inget enkelt och självklart svar.

Vanligtvis brukar det finnas fog för oron eftersom vi drar oss in i det längsta för att ”anklaga” någon för att dricka för mycket. Jag använder ordet anklaga eftersom det är så det uppfattas. I alla fall om jag utgår från mig själv när jag var i den situationen att jag verkligen drack för mycket. Jag upplevde mig anklagad.

Själva ordet betyder ju att någon (kanske) gjort sig skyldig till något (negativt).  Att dricka för mycket är givetvis negativt, och den som uttrycker sin oro vill sannolikt inte vara anklagande, utan uttrycker helt enkelt oro. Men jag såg det inte alls på det viset.

Som jag har skrivit tidigare så förnekade jag länge att jag alls var sjuk. Att jag drack för mycket berodde på helt andra saker. Trodde jag. Stress, oro, ångest, sömnproblem. Jag ansåg att jag behövde alkoholen för att kunna leva. Och den som ”anklagade” mig råkade vanligtvis illa ut.

Rädslan har många skepnader. Ilska är en av dem. Jag kunde inte se det då, men jag ser det nu – att andra kunde se min svaghet skrämde slag på mig. Det gjorde mig livrädd att någon faktiskt såg vad jag höll på med, för det skulle ju kanske leda till att jag var tvungen att göra en förändring. En förändring jag inte trodde jag skulle kunna leva med. Så den som vågade sig på att säga något om mina alkoholvanor manglade jag rejält.

Jag lindade in min rädsla i ilska och elakheter. Oftast gick jag till motangrepp. Jag visste vad personen ifråga själv hade för svagheter och pekade på dem. Men du då? Se på dig själv! Sopa rent framför din egen dörr innan du anklagar mig! En undanmanöver för att byta fokus från mig själv till vad som helst annat. Jag ville egentligen inte vara elak. Jag ville inte säga alla de där sakerna som jag sa, men jag var livrädd.

Ibland vet jag inte vilket som är värst – att vara den som är fast i ett alkoholberoende eller den som står bredvid och tittar på. Jag har upplevt både och. Den sjuke kan åsamka stora själsliga skador hos andra i kampen om att upprätthålla det sjuka eftersom han eller hon inte kan se sig själv leva ett liv utan alkohol. För den sjuke handlar det på sätt och vis om liv eller död, fast på ett skruvat omvänt vis. Det jag trodde var liv, var i själva verket förstadiet till död.

Det enda som bet på mig, det var när de jag älskade allra mest inte längre ville vara med mig för att jag drack för mycket. Att förlora dem var mer skrämmande än att försöka leva utan alkohol. Det fick mig att söka hjälp.

Att rädslan har många skepnader gäller givetvis inte bara i det här sammanhanget, utan överallt. Att jag förstår det idag har faktiskt gjort livet enklare i situationer då jag händelsevis blir otrevligt bemött. Väldigt ofta är det rädsla som gömmer sig bakom en kaxig, nedlåtande eller aggressiv attityd. Med det förhållningssättet behöver jag inte längre bemöta med samma mynt. Inte sagt att jag för den sakens skull låter mig trampas på, men jag blir inte så där arg som jag brukade bli, och det är viktigt för mig. Ilska är en farlig trigger. Jag kan till och med känna lite värme för den där personen som beter sig nedlåtande och aggressivt. För jag vet hur ont det gör att vara rädd och ständigt bära på en förklädnad.